Cold Fire - Slutet.

Om och om igen såg jag det framför mig. David som puttade undan mig och blev offret för Gabriels sylvassa tänder, sedan Alyssas. David blev vårat offer, alla andra klarade sig så bra. Alice klarade sig med två bitmärken i handleden och i nacken. Seth och Embry läkte fint och rätt med lite hjälp från Carlisle. Enligt många var det ett lyckligt slut. Speciellt för Volturi som nu hade tvättat bort deras dåliga samvete och kunde skaka hand med Carlisle. De verkade se oss som allierade nu, som om vi skulle ställa upp på deras sida när det än skulle ske något igen. Ja, det var vad vissa av oss trodde. Men inte jag. Volturi skulle bara skada sitt rykte om de bad om hjälp från utsidan, de skulle förmodligen sköta allt själv som vanligt. Ingen av fienderna undkom Volturi, förutom en. Nathan. Han hade förlorat två bröder och sin sanna kärlek på en och samma dag. Självklart försvann han på en gång och med tanke på hans lilla förmåga skulle inte ens spåraren Demetri hinna ifatt honom. Nathan skulle komma undan, han skulle hålla låg profil och vänta, tills han var redo att en gång för alla förinta oss. Förinta mig.


Dagar passerade. Nätter passerade. Veckor passerade. Månader passerade.

Ändå förblev minnet av Davids ansikte, förvridet i smärta, klart i mitt huvud.

David. Jag kommer aldrig glömma dig.

 

3 månader senare


"Snälla Nessie, du måste äta", sa mamma med vädjan i ögonen.

"Jag är inte hungrig", ljög jag och drog täcket över huvudet.

"Inte törstig heller?"

"Nej. Inte det heller", svarade jag irriterat.

"Åh, Nessie", suckade hon. "Dina ögon är lika svart som ditt rum! Du lever i ett fullständigt mörker."

Jag hörde rullgardinen åka upp och slå i taket samtidigt som solen sken in genom fönstret, in genom mitt tunna vita täcke. Det stack till i ögonen och jag blundade hårt. Det var länge sen jag sett dagsljuset och efter allt föredrog jag fortfarande mörkret. Plötsligt försvann täcket över mig och jag blev återigen bländad av det kraftiga solljuset.

"Låt mig se dina ögon", sa hon bestämt och satte sig framför mig i sängen. "Se så, öppna dem nu."

Jag suckade tungt och spärrade motvilligt upp mina ögon. Mamma flämtade till.

"Hjärtat, du torterar dig själv!"

Jag önskade att det vore så. Jag önskade att jag verkligen att jag kunde tortera mig själv för då skulle jag kunna känna smärta, då skulle jag känna sorg och riktiga känslor. Men sen den dagen Davids ögon slocknade hade jag knappt känt något alls. Det enda jag kände var tomhet. Jag såg ingen mening med någonting alls. Det enda ljuset i min tillvaro var Jake, men jag stod inte ut med att vara med honom. Jag stod inte ut att titta på honom. Han var plågad, och jag visste att det var mitt fel. Bara mitt. Jag fick ständigt komma på ursäkter för att slippa spendera tid med honom och ursäkterna fick ofta gå genom mamma eller pappa. Jag tänkte tillbaka på det senaste avvisandet och kände ett sting av dåligt samvete. Jag gillade det. Det var en känsla. Framsteg.

"Är Nessie där? Jag måste verkligen få snacka med henne", hade han sagt.

"Jag är ledsen, Jacob. Hon mår verkligen inte bra. Hon behöver tid, det är det enda som kan läka hennes sår just nu." Det var en lögn, Jake kunde läka mina sår minst lika bra som tiden. Men jag kunde inte läka hans.

"Snälla, låt mig bara få säga hej eller något liknande, låt mig bara få titta in snabbt. Snälla, jag vill bara se henne", hade han vädjat.

"Jag är ledsen Jake..."

Jag kände en stor klump bildas i magen. Jag sårade Jake hur jag än gjorde.

"Edward!" ropade mamma högt och en sekund senare satt han bredvid oss på sängen.

"Vad?" frågade han och såg oroligt på mamma.

"Titta på henne", sa hon och nickade mot mig. Pappa vände sakta sitt huvud och ryckte till då han såg mitt ansikte.

"Åh, älskling, vad gör du mot dig själv?!" utbrast han och omfamnade mig snabbt. I flera månaders tid hade jag avvisat all slags närhet och nu hade han kramat mig så snabbt att jag inte hunnit säga ifrån. Och när hans armar väl omfamnade mig och värmde mig kunde jag inte säga emot. För första gången på länge kunde jag känna kärleken strömma genom mitt hjärta och tusen begravda känslor dök upp till ytan igen. Men jag tänkte inte gråta. Mina tårar hade tappat allt värde, jag hade ingen anledning att gråta. Det var inte jag som blivit sviken av mitt livs stora kärlek.

"Det är okej att gråta", mumlade pappa. "Och Jake är inte lika sårad som du tror. Det enda som tar kål på honom är avståndet mellan er just nu. Att inte få känna din närhet plågar honom så oerhört men han håller sig ändå undan eftersom han tror att det är det du vill. Han älskar dig verkligen."

Med de orden fick han tårarna som legat på lur de senaste månaderna att bryta ut.

"Åh, ge mig henne!" utbrast mamma och bar upp mig i sin famn.

"Älskade, älskade Renesmee", viskade hon och kysste min panna. Plötsligt knackade det på dörren. In kom Alice studsandes.

"Kan någon säga åt hunden att sitta utanför vårat hus?!" utbrast hon. "Åh", sa hon sedan då hon fick syn på mig i mammas famn.

"Jag menade inte att störa, men jycken skrämmer mig just nu."

"Du kan be honom komma in", svarade mamma vänligt och tittade sedan frågande på mig. "Om det är okej med Renesmee vill säga." Jag nickade mellan snyftningarna och lirkade mig sedan ur mammas famn för att sen hoppa till andra sidan rummet och se mig i spegeln.

"Som jag ser ut!" utbrast jag förfärat.

"Du börjar uppenbarligen bli dig själv igen", skrattade mamma. "Vi ska lämna dig ifred." Tillsammans med Alice gick hon ut medan pappa stod kvar och betraktade mig förbryllat.

"Edward!" väste mamma och sträckte ut armen genom dörröppningen för att sedan snabbt dra ut honom ur rummet. Den lilla komiska scenen fick min kropp att reagera på ett underligt sätt. Ett slags vibrerande i mage och hals som sände ut lyckliga läten ur min strupe. Jag skrattade igen. När jag väl hörde mitt skratt kunde jag inte sluta. Det var som om jag aldrig skrattat innan. Tillslut knöt det sig i magen och jag ramlade omkull av skratt. Det var omöjligt att sluta.

"Och jag trodde du var deprimerad och inte sa ett ord!" Jag tog mig genast upp på fötterna och kände lyckoruset fylla min kropp då jag såg honom.

"JAKIE!" utbrast jag och slängde mig runt hans hals.

"Det gläder mig att du mår bra igen", sa han förvånat.

"Men gör du det då?" frågade jag och kände mig plötsligt väldigt allvarlig igen.

"Nu gör jag det", sa han med en vänlig och uppriktig stämma, sedan log han det där varma leendet som fick solens värme att framstå som rena istiden.

"Jake", började jag och satte mig ner på sängen med Jake i följd."Jag kan fortfarande inte förklara hur ledsen jag är över...över...vad som hände mellan mig och..." Jag klarade inte att uttala hans namn.

"Tänk inte på det", sa han och log ännu en gång.

"Det är tänkt att du ska hata mig", mumlade jag.

"Åh Nessie, jag kommer aldrig kunna hata dig. Om jag ska vara ärlig var jag snarare förbannad än sårad. Jag ville mosa David, slita sönder honom invändigt och utvändigt..." Jag hajade till och han avbröt sig själv.

"Förlåt, jag menade inte..."

"Det är lugnt, fortsätt."

Med en tung suck började han om igen. "Vid just det tillfället hatade jag honom mer än något annat, men samtidigt kunde jag inte låta bli att skylla på mig själv. Det var jag som sett till att just han tog dig bort från striden. Väldigt dåligt av mig kan man ju tycka med tanke på att jag lagt märke till hur han tittat på dig innan..." Han suckade tungt åt ett avlägset minne. "Hursomhelst, den ilskan är som bortblåst. Om det inte vore för honom skulle det vara du som hade en halv hals. Jag hade aldrig kunnat vara lika stark som du om det skedde. David hade kunnat fortsätta leva, som sagt; vampyrer är inte lätta att döda, men han skulle lida så oändligt, och du gjorde det rätta genom att låta Carlisle och Emmett göra slut på honom. Du lät David  brännas upp precis som de andra fienderna..."

Ännu en gång hajade jag till, denna gång stack hans ord som en kniv rakt genom hjärtat. Jag flämtade till högt och greppade tag om Jakes hand och tryckte den hårt som om jag kunde lätta på min egen smärta genom att låta den strömma genom någon annan.

"Åh förlåt, igen!" utbrast han. "Förlåt, jag tänkte mig inte för, jag sveptes in det alldeles för mycket..."

"Jag klarar mig, det är inte lika illa som det ser ut", ljög jag. "Fortsätt." Han suckade tungt och placerade sin ena arm runt mina axlar.

"Det jag ville komma fram till var att om det var du som blivit offret hade jag nog aldrig låtit Carlisle och Emmett göra slut på dig. Eller, jag hade inte kunnat låta dem göra det utan att sedan möta samma öde själv." Tanken på att Jake skulle göra slut på sitt eget liv fick håret att resa sig i nacken. "Min poäng är att jag är varken arg på dig eller David. Han räddade ditt liv och du ångrade dig in i ditt sista vilket jag ser att du fortfarande gör. Sen då du säger att du aldrig kommer älska någon mer än vad du älskar mig, att det är mig du vill ha... Ja, jag antar väl att jag bara får tro på det då." Han log ett snett leende och ryckte på axlarna.

"Bäst för dig att du gör det", utbrast jag och puttade till honom.

"Är det ett hot?" skrattade han och föll bakåt. Jag lät mig dras med honom och föll rakt på honom vilket han inte verkade ha något emot.

"Jag älskar dig", mumlade han i mitt öra.

"Jag älskar dig." Det var så sant som det bara kunde bli och nu då jag kände hans närhet igen insåg jag hur mycket jag saknat honom. Jake rullade runt och nu låg jag underst. Det lekfulla i våra sinnen och handlingar försvann genast och jag hörde Jakes andning som blev allt mer oregelbunden Jag tog det som ett gott tecken och utnyttjade situationen. Snabbt började jag treva mig fram med munnen längs hans hals och sedan hela vägen upp till hans mun. Väl framme vid mitt mål tog han initiativet och särade på mina läppar.Till en början trevade han lika försiktigt som mig med läpparna och tungan, testade sig fram. Men det dröjde inte länge före hans läppar ivrigt formades efter mina och pressades hårdare mot mig. Nu kysste han mig så intensivt att det snurrade i huvudet på mig. Vi rullade runt igen och jag låg överst ännu en gång. Samtidigt som han pressade sina läppar mot mina pressade han hela min kropp mot hans med sina händer runt min midja. Jake var inte längre bara den jag älskade mest av alla, han var mitt syre, det som höll mig nere på marken, det jag så desperat höll fast vid. Att Jake var halvnaken gjorde inget lättare för mig. Jag började fundera på hur jag skulle lyckas med samma sak. Jag sneglade bekymrat på min tjocka och tajta tröja. Med tanke på att det inte fanns något mellanrum mellan mig och Jake skulle det bli en aning svårt att få av den, men jag skulle nog lyckas. Sakta drog jag upp tröjan nerifrån och var beredd på att Jake skulle stoppa mig. Sist vi kommit såhär långt hade han stoppat mig och fått mig att framstå som världens lilla barnunge som inte var redo för det här än. Han då? Han var lika oerfaren vad jag visste och kunde inte säga att han visste så mycket mer om det här än vad jag gjorde. Jag ville ha honom, han ville ha mig. Så vad var problemet? Precis som jag anat stoppade han min hand då tröjan var halvvägs uppe och blottade min bleka mage.

"Jake!" utbrast jag och suckade tungt. Till min förvåning flinade han bara åt mig.

"Jag älskar dig verkligen", sa han sedan. Jag såg förbryllat på honom. Varför bar han sig så konstigt åt? Han lossade min hand från min tröja och jag antog att det var över för denna gång nu. Det hade jag ingen anledning till att göra. Bara någon sekund senare började han själv dra upp tröjan. Han var mycket snabbare än vad jag hade varit och fick av mig den på bara någon sekund. Där efter dök han efter mina läppar igen och tryckte sig närmare intill mig.

"Jag trodde du inte ville", andades jag mellan de brännheta kyssarna. Han stannade upp och började plötsligt skratta. "Klart jag vill dumma, dumma Nessie! Om du inte minns så var det mer dig jag tänkte på.Jag ville inte att du skulle göra något du sedan skulle komma att ångra."

"Men nu då?" frågade jag förbryllat. Nu verkade han ju inte tänka så mycket på vad som var bäst för mig, vilket jag i och för sig ändå inte hade något emot, men jag undrade varför han ändrat sig.

"Tja... Kommer du ångra det här...?" Han flinade och började kyssa mig på halsen. "Det här...?" Han fortsätte kyssa mig längre och längre ner längs halsen. "Eller det här...?" Han tog tag i min höft och lät handen fortsätta längs låret. Jag kunde svära på att mitt hjärta aldrig hade bankat så snabbt innan. Jag svalde hårt.

"Nej."

Han skrattade till och rullade runt så han låg över mig igen. Sedan böjde han sig ner och lät sina läppar snudda vid mitt öra.

"Då så, då har jag inget att oroa mig för." Jag kunde inte fatta det. Han ville ha mig, här och nu. Jag blev snabbt självsäkrare i mig själv och började ta initiativ. Jag började genast fundera på hur jag skulle få av mina tighta jeans. Så typiskt att jag hade lyckats somna med dem kvällen innan. Jag drog upp gylfen och Jake snappade genast upp vad jag försökte med. "Har vi lite bråttom här?" mumlade han i mitt öra. Mer än så verkade han inte invända och fick sedan av mig byxorna i en så snabb rörelse att det förvånade mig att de inte gick sönder. Eller så kanske de gjorde det? Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre.

"Nessie!" hörde jag mamma skrika. "Gör dig redo nu, skolan börjar om en kvart och du har din stora basketmatch framför dig!"

"Jäklar också!" utbrast jag panikslaget. Varför nu? Jag hade totalt glömt bort skolan och matchen. Nej...nej. Det här hände inte. Jag visste inte om Jake skulle vara lika villig att göra det här någon annan gång. Jake satte sig upp och betraktade mig när jag bet mig hårt i läppen.

"Det är okej", skrattade han och höll mitt ansikte mellan sina händer. "Vi har all tid framför oss, vi har evigheten." Underbart. Kunde han läsa mina tankar också?

"Antar det", mumlade jag och log snett.

"Du är besviken." Det var ingen fråga. Han smekte min kind och kysste mig sedan på huvudet.

"Syns det så tydligt?" muttrade jag.

"Nja",skrattade han. "Det är nog bara jag som är otroligt bra på att läsa dig."


När vi kom ner till köket var jag noga med att tänka på läxor, prov och matchen som jag hade framför mig. Jag ville inte att pappa skulle se vad jag nyss haft för mig. Av någon anledning verkade han veta det ändå. Han betraktade mig och Jake med smala ögon och sa inte ett ord under hela tiden jag slängde i mig flingor och ett glas med färskt blod Carlisle ordnat åt mig.

"Det där är...vidrigt", sa Jake och rynkade på näsan åt det tomma blodglaset.

"Tala för dig själv", skrattade jag och fattade hans hand för att sedan gå ut mot bilen. Men innan vi hann ut ur dörren stoppade pappa Jake.

"Jacob, skulle jag kunna få prata med dig?" mumlade han. Han pressade samman läpparna och ägnade mig inte en blick, hans ansikte var hårt.

"Visst", sa han och ryckte på axlarna. "Gå ut till bilen, Nessie. Jag kommer strax." Jag stönade högt, gav pappa en mördande blick och slängde sedan igen dörren efter mig. Jag behövde inte vänta länge i bilen förrän de var klara.

"Meddelandet är uppfattat, sir", sa Jake ironiskt och stängde sedan dörren efter sig.

"Vad var det där om?" mumlade jag och startade sedan bilen. Det kändes skönt att sitta i min älskade mercedes igen.

"Inget speciellt", sa han och tittade bort.

"Jacob Black", sa jag strängt och blängde på honom. "Vad sa han?" Jake kliade sig nervöst i nacken vilket också gjorde mig otroligt nervös.

"Nja, alltså han nämnde bara något om att jag inte bör...röra dig på vissa sätt innan...det är lämpligt."

"Du skojar!" utbrast jag ilsket. Snabbt hoppade jag ut ur bilen utan att ens bry mig om att öppna bildörren och marscherade ilsket mot dörren.

"Renesmee!" skrek Jake. "Snälla, du kan väl ta det där sen? Du blir sen till skolan!"

"Det bryr jag mig inte om", morrade jag.

"Nessie, snälla sätt dig. Jag bryr mig ärligt talat inte om vad din pappa säger. Det är inte han som bestämmer och jag tror du kan föra din egen talan. Du har inget att oroa dig över, så kom tillbaka nu."

Jag vände mig om och såg vädjan i hans ögon.

"Okej då", suckade jag. "Men jag kommer ta upp det här med honom sedan."

"Inte mig emot", skrattade han. "Kom nu, du har en match att spela!"


"Lycka till på matchen!" utbrast Daniella glatt. Jag såg chockat på henne.

"T-tack", stammade jag och insåg att jag gapade. Carlisles lilla vän hade raderat Daniella och hennes vänners minnen så de inte skulle ha läskiga vampyrer kvar i minnet, men nu insåg jag att han måste fifflat med något mer i hennes huvud.

"Du kommer vara fantastisk, det är du alltid!" sa hon glatt och gav mig en klapp på axeln. Jag tänkte svara men då jag lyckats hämtat mig från chocken hade hon redan lämnat omklädningsrummet. Jag slöt ögonen och kände mig för första gången en aning nervös inför en match. Jag visste att jag skulle springa om alla, göra osannolika volter och sätta bollen i korgen ett antal gånger - som vanligt. Men denna gång satt Jake i publiken. Jag fick inte göra något misstag. Jag klappade mig hårt på kinderna som om det skulle ta bort nervositeten. Sedan begav jag mig snabbt ut mot basketplanen. Läktaren var fullsatt men jag kunde inte skymta Jake.

"På era platser", ropade John, våran tränare. "Visa nu att Forks High har det bästa basketlaget genom tiderna!" utbrast han glatt. "På era platser nu!" Jag tog snabbt min position på planen och fortsatte söka i läktaren efter Jake. Och där satt han. Bredvid honom på varsin sida satt Jared och Leah som vinkade glatt. Jake bara log. Jag fick en innerlig längtan av att få vara i hans armar igen. Det var nästan så att jag sprang upp på läktaren, men jag hejdade mig själv. Istället log jag bara tillbaka. Varför ha så brottom med att vara hos honom igen? Vi hade ju evigheten.*




Blev inte så långt som jag planerat eftersom min dator dog då jag skrivit jättelångt och jag orkade verkligen inte skriva om:(. Men nu till den stora frågan: Vad har ni tyckt om CF? :). Vad är eran slutsats om fanficen, vill ni ha en fortsättning?:)

Video (COLD FIRE FANFIC SPOILER)

Om  ni inte läst det senaste kapitlet ur fanficen Cold Fire (Kap 23) bör ni inte läsa vidare ;)

Många blev upprörda över Davids död och när alla säger att dom sitter och bölar framför dataskärmen blir jag ju nästan lite skamsen haha :]. Men detta var förutbestämt , att hans historia skulle sluta såhär :). Men ni får ett fint litet minne, har trixat ihop denna video åt er Renesmee-David fans haha :). Tycker min snygging Aaron Johnson porträttrerar David väldigt bra! So here you go :)


VIKTIG UPPDATERING:
Efter en kommentar satte jag mig och läste om huruvida vampyrer kan dö och så vidare i eclipse, och att David blir av med halva halsen är nog inte tillräckligt för att han ska vilja avlida eftersom de kan reparera sig igen. Enda chansen att inte kunna göra det på är att kroppsdelarna bränns till aska. Så ni som läst kapitel 23 kan läsa om där lite i slutet då Gabriel ska attackera Nessie :). Har gjort om lite så det låter som en "troligare" död :).

Tyvärr kommer ni få vänta tills dagen efter jul innan ni får läsa det sista kapitlet ur fanficen. Men som tack för erat tålamod så kommer ni få ett EXTRA långt sista kapitel :).

Cold Fire - Kapitel 23

Jag är så himla ledsen, men jag får bara ut det näst sista kapitlet ikväll. Ni får det sista imorgon! Det sista kapet kan inte komma ut ikväll pga några anledningar som jag inte hinner förklara, men här kommer kapitel 23 iaf! Hoppas ni gillar det :). Kan ha stavat lite fel men hinner inte rätta nu!




På en och samma sekund överumplades jag av två olika men väldigt starka känslor. Först lättnad över att det inte var Jake som låg ihopfallen bredvid Leah, sedan skräck över att den skadade varelsen var ingen mindre än Seth. Snabbt hade Seths bröder omringat honom som skydd mot fienderna. Jake var inget undantag. Likt en slags dragningskraft drogs jag mot honom. Snabbt ökade jag takten och snabbt där efter fångade jag upp hans blick. Han lämnade snabbt sina bröder för att kunna lyfta upp mig i sin famn.

"Nessie, vad gör du här?!" Hans röst var sträng men hans glada ansikte avslöjade honom.

"Om du stupar i striden tänker jag inte vara tusen mil bort, Jake. Jag måste vara med dig, inget du säger kommer få mig att ångra mig så försök inte ens!" Jake såg först besvärad och högst allvarlig ut, men sen sken han upp i ett varmt leende och kysste min panna.

"Jag önskar att jag kunde säga att jag inte vill ha dig här nu, men det kan jag inte", mumlade han och tryckte mig närmare intill sig. Sedan lyfte han upp mig och rörde sig mot utkanten av skogen, längre bort från själva striden.

"Vad gör du? Seth..."

"Seth kommer bli bra, Carlisle tar hand om honom."

"Hur allvarligt blev han skadad?"

"Knäckta revben, förbannat ont gör det, men det är inget som tar död på en varulv." Det låg något triumferande i hans röst.

"Vem attackerade honom?" begärde jag att få veta.

"Den där lilla honan, Alyson eller vad hon hette..."

"Alyssa", rättade jag honom och ryste till samtidigt som jag uttalade namnet. Det var något med henne som sände kalla kårar längs min ryggrad. Väl utanför stridens mitt släppte han ner mig men lät sina händer ligga kvar i ett fast grepp runt min midja.

"Jag måste ut dit igen." Till min besvikelse lät han nästan ivrig. För honom var det här en lek. Han såg det som en utmaning och kunde inte vänta tills han fick "slita sönder några blodsugare" som hans broder Paul uttryckt det en gång. Ännu en gång ryste jag till.

"Gå inte", viskade jag. Han såg på mig,plågat, och betraktade sedan snabbt sina bröder som slängde sig kors och tvärs över fältet efter deras byten.

"Jag vet att jag kan bidra med mycket", började Jake och vägrade se in i mina ögon. "Jag kan hjälpa dem att avsluta det här snabbare."

Allt jag kunde göra var att skaka om hans axlar och snyfta obegripliga ord.

"Snälla", vädjade jag igen. "Jag vet att jag är den värsta tänkbara...flickvännen du någonsin haft och kommer ha, jag vet att jag inte förtjänar dig och jag vet att du har all anledning att hata mig och lämna mig för alltid, men snälla, snälla stanna hos mig. Bara...bara en liten stund."

Jake såg på mig förbryllat.

"Vad i all världen snackar du om, Nessie?"

Jag försökte berätta. Jag försökte få ut de rätta orden, men nu grät jag oavbrutet utan att få ut ett enda ord.

"Nej, gråt inte", utbrast han förtvivlat och bar upp mig i sin famn igen. "Jag stannar, okej? Förlåt mig, jag stannar, jag är med dig tills det här är över om det gör dig lycklig." Hans ord och uppoffring gjorde ingenting bättre, samvetets tyngd gick från att vara en liten klump i magen till en stor sjö där strömmen tryckte ner mig mot botten.

"Berätta vad som är fel", vädjade han oroligt.

"J-jag...", jag svalde hårt och kände hur mina händer började darra runt hans nacke. "Ja...ja-ag kan inte s-säga", stammade jag mellan snyftningarna. Vad var det för fel på mig? Jag hade aldrig känt mig så fullkomligt skärrad förut. Jake spärrade förfärat upp ögonen och strök bort ett par tårar från min kind.

"Jag börjar bli riktigt orolig, Nessie. Snälla säg vad som är fel." Han såg sig om och tittade sedan på mig igen. "Förutom det uppenbara." Ännu en gång snyftade jag till svar vilket fick hela kroppen att skälva till. Inget han missade.

"Åh,gud, du ser helt förstörd ut", mumlade han för sig själv och kysste sedan min hjässa. Underbart, precis vad jag behövde höra. Antar att det var rätt åt mig också. Jag tittade genast bort för att han skulle slippa se mitt hemska ansikte.

"Jag menade det inte så!" utbrast han snabbt och vände tillbaka mitt ansikte mot hans. Jag blundade hårt för att slippa se in i hans ögon, vilket han utnyttjade genom att ömt kyssa mina ögonlock. Han böjde sig ner över mig och hans doft fick mig för ett ögonblick att sväva bortom denna tragiska atmosfär.

"Du är fortfarande det vackraste jag vet", viskade han i mitt öra.

Hans ljuva röst lugnade mig och plötsligt kändes det som om jag var ett år igen. Jag grät i Jakes famn och han tröstade mig. Det förvånade mig hur mycket jag önskade att jag var så liten igen. Världen tycktes vara så bekymerlös och fridfull då - till skillnad från idag då jag stod framför världens varmaste och ärligaste människa, sekunderna innan jag skulle hugga en kniv i ryggen på honom.

"I sånna fall vet du inte mycket", lyckades jag få ur mig. Jake lös upp i sitt varmaste leende och såg med ens lättad ut.

"Se där, du börjar bli dig själv igen. Vill du berätta för mig vad som står på?"

Jag skakade på huvudet. Jag ville inte, men jag visste att jag var tvungen till det. Han förtjänade att höra sanningen, inga lögner.

"Vi kan ta det senare om du känner för det?"

Jag skakade snabbt på huvudet. "Nej", andades jag och slöt ögonen hårt ännu en gång.

Sakta formade jag de enda orden jag lyckades få ut. "Jag...måste...visa dig." Utan att öppna ögonen för att se hur han reagerat på min mening som det legat en hel del ansträngning bakom tryckte jag min hand mot inget mindre än hans hjärta. I en slags uppspolning sammanfattade jag allt som hände i och utanför sjön i levande bilder och känslor. För ett ögonblick kände jag hur hans hjärta slutade slå för en sekund, men det kunde mycket väl ha varit något jag inbillade mig också. Men bara tanken på att det kanske inte varit det drog all luft ur mig. Jag drog snabbt bort min hand från honom och han fattade den nästan lika snabbt med sin egen lediga hand. Greppet runt min hand hårdnade och det dröjde inte länge förrän hela hans kropp började skaka. Motvilligt öppnade jag mina ögon och upptäckte att Jake fått syn på något som gav upphov till hans okontrollerade rörelser. Jag följde hans blick och drog efter andan då jag såg honom stå där i gläntan. Snabbt lirkade jag mig ur Jakes fasta grepp och ställde mig framför honom. "Jake, se på mig!" Men han vägrade slita bort blicken från David som närmade sig snabbt. Mitt hjärta bultade snabbare för varje sekund deras mellanrum minskade och risken till kollison ökade. "JAKE!" skrek jag och greppade tag om hans ansikte.Jag lyckades tillslut få honom att se mig i ögonen, men jag visste att det inte skulle vara länge alls så jag utnyttjade varje sekund av det. "Jake, det är dig jag vill ha, det är dig jag älskar mest av allt, det är dig jag vill leva med i all framtid. Inte David!" Jag hörde stegen bakom mig stanna upp och insåg snabbt att våran lilla avskilda scen var uppmärksammad från många håll.

"Nessie, släpp Jacob nu!" utbrast mamma. "Nessie, nu!" David började öka takten igen vilket fick Jake att dra bort sin uppmärksamhet från mig igen. Han började snabbt skaka okontrollerat igen och dova morrande ljud uppstod från hans bröst. "Jake, lugna dig! Snälla, jag älskar dig, snälla lugna dig!" Han vägrade att lyssna och tycktes befinna sig i en helt annan värld.

"David, avlägsna Renesmee från Jacob fort!" skrek mamma panikslaget och David nickade bestämt till svar. Jag vände mig snabbt om för att stoppa det. Om David kom tillräckligt nära Jake skulle Jake göra slut på honom. "Nej, David, han kommer inte byta skepnad, du behöver inte...Snälla !" Men självklart var han lika envis som Jake som stod kvar bakom med en inre växande ilska. Inom mindre än bara en sekund skulle han vara framme och som det såg ut nu var det bara en tidsfråga innan Jake skulle explodera. Jag var tvungen att leda bort Jakes uppmärksamhet från David, och det snabbt. Världen tycktes stå stilla då jag letade efter en lösning. Jag såg mig snabbt om men lösningen var inte runt mig, utan bakom mig. Jag svängde runt och slängde mina armar runt Jakes nacke för att kort där efter pressa mina läppar mot hans. Detta fick både Jake och David att hejda sig. Jake besvarade förvånat min kyss medan David tvärstannade bakom oss.

"Jag älskar dig", grät jag och tryckte honom mot mig med all kraft jag hade, som om hur ihopslingrade vi än var så var det inte tillräckligt. "Och jag förstår om du inte vill ha mig längre." Jag undrade om han visste hur ont det gjorde att säga det, att acceptera att han förtjänade något bättre.

"Åh, Nessie", suckade han och drog ena handen genom mitt långa hår."Det spelar ingen roll vad du gör, jag kommer alltid älska dig. Vare sig jag vill eller inte, och tro mig jag vill." Jag placerade min hand på hans nakna bröst. Hans hjärta bultade i lugn takt och hans kropp hade slutat skaka. "Sedan är inte allt ditt fel direkt", sa han och jag kunde skymta något mörkt i hans ögon.

"Det var lika mycket mitt fel", var jag snabb med att påpeka. "Våga inte lägga skulden på honom, han ångrar sig nästan lika mycket som jag gör." Han skulle precis svara då någon lade sin hand på hans axel.

"Vi behöver dig, Jacob", sa Sam allvarligt.

"Har vi förlorat någon?" frågade jag snabbt och kände en klump av olidlig negativ spänning. Till min lättnad skakade han på huvudet.

"Nej, vi har inte förlorat någon än. Men tre är skadade." Jag huttrade till som om jag frös, vilket jag på sätt och vis gjorde. Varje lem i kroppen verkade ha frusit till is.

"Vilka?!" utbrast jag och Jake samtidigt.

"Seth, Embry och Alice."

"Nej...!" kved jag och kände hur armarna förlorade all styrka och föll livlöst ner från Jakes nacke.

"Jasper är ursinnig, han har redan dödat två stycken. Men med tanke på de skadade skulle vi behöva lite förstärkning." Han såg menande på Jake.

"Nessie", började Jake men jag höjde handen för att hejda honom.

"Bara...bara lova mig att du kommer tillbaka. Du behöver inte komma tillbaka till mig om det är det du känner, men kom bara...tillbaka. Snälla." Jake nickade och såg plötsligt så fruktansvärt plågad ut i ansiktet. Nej, plågad var en underdrift. Det skulle till och med passa bättre med torterad.

"Jag kommer komma tillbaka. Och då kommer jag tillbaka till dig." Hans röst sprack i slutet av meningen i takt med en tår som rann ner för hans kind. Han torkade snabbt bort den och skrattade bort det hela. "Och oroa dig inte, jag ska inte göra mos av David, inte idag." Antar att det var de enda löftena jag behövde för tillfället. Med en sista kyss lämnade han mig. Men han skulle komma tillbaka. Det hade han lovat.


Efter att Jake anslutit sig till striden fick jag äntligen gå på fri fot. Alla var upptagna på sina egna håll och som det såg ut just nu dominerade vi fältet. Då och då fick jag rycka in och hjälpa till vid sidan om men för det mesta tvingade mamma och pappa mig att hålla mig undan eftersom det var mig de främst ville åt. Fältet började se otäckare och otäckare ut. Avslitna kroppsdelar låg slängda här och där, vilket fick hela kroppen att rysa till samtidigt som jag bad för att mina nära inte skulle sluta upp på samma sätt som en del av fienderna. Plötsligt var det som om en kraft trängde in mina tankar in i djupet av mitt huvud, jag tappade kontrollen över hela kroppen och i en snabb takt gick jag fram mot Gabriel. Gabriel väntade på mig och bredvid honom stod hypnos-pojken, koncentrerad från topp till tå. Jag försökte skrika och göra motstånd vilket var förgäves såklart.Väl framme hos dem fick jag tillbaka kontrollen över min kropp och mitt sinne. Snabbt tänkte jag ta till flykten men tillsammans höll de fast mig. Gabriel placerade sina händer runt mitt huvud och döden hade aldrig varit så nära förut. Jag blundade hårt och gallskrek ett skrik som fick varenda en på fältet att stanna upp och rikta all sin uppmärksamhet mot oss. Gabriel insåg att han var tvungen till att handla snabbt. Han blottade min hals och skulle just slita upp den med sina bara tänder då någon puttade undan mig så hårt att jag flög åt sidan minst tio meter. Jag tog mig snabbt upp på fötterna och såg förfärat på David som nu låg vid Gabriels fötter. Halva hans hals var upsliten från sidan. Gabriel tog ett steg bakåt och stirrade lika förfärat som jag på hans offer.Där efter flög Jake på honom, vilket jag inte gav någon speciell tanke åt. Jag kom på mig själv med att skrika och gråta hysteriskt. Marken under mig verkade ha försvunnit, för jag föll, långt, långt ner i en oändlig avgrund. Den enda jag såg framför mig var David, resten var svart och det var bara vi nu. Jag klarade inte att ta mig upp på fötterna igen. Mina ben hade lagt av men mina armar kämpade fortfarande. Sakta och mödosamt drog jag mig fram med hjälp av dem tills jag låg bredvid David. Hans ögon var halvt slutna och ur hans mun kom en slags vätska som han gurglade upp. Han skulle läka. Allt skulle bli bra. Jag fortsatte intala mig själv det. Jag såg Alyssa komma emot oss i en väldig fart, jag bestämde mig snabbt för att kasta mig över David för att skydda honom. Jag var för sen. Alyssa högg honom i sidan och slet av hans midja så hans nedre kroppsdelar separerades från de övre. Jag stämde in i Davids fasansfulla skrik och skulle just attackera Alyssa då Jasper hann före. Han bar ilsket upp henne i nacken med ena handen och slängde henne rakt in i ett träd som befann sig femtio meter bort. På vägen släppte hon taget om Davids kroppsdelar och de föll i den stora branden och blandade sig med fiendernas aska. Jasper satte av mot henne igen men denna gång var min uppmärksamhet riktad mot någon annan.

"David", viskade jag i hans öra. "Nej...nej...varför. Du skulle inte ha hoppat emellan...då hade inte allt det här hänt..." Han avbröt mig ett lättsamt skratt.

"Åh, Renesmee", suckade han. "Du kommer alltid vara lika osjälvisk va?" Det kunde jag inte svara på eftersom jag var allt annat än osjälvisk. Jag hade nyss låtit någon annan dö i mitt ställe, hur kunde det klassificeras som osjälviskt?

"Jag hatar dig!" kved jag mellan snyftningarna. "David Leavesteen, jag hatar dig!" Han såg förbryllat på mig och skälvde sedan till av smärta. "Jag hatar dig för att du gjorde sådär", fortsatte jag. "Det skulle ha varit jag." Han lyfte handen för att smeka min kind. Hans hud mot min fick mig att rysa till av välbehag.

"Snälla, Renesmee", bad han. "Ta inte ifrån mig äran av att dö en meningsfull död. Inser du att det här är det bästa tänkbara sättet att dö på för mig? Att dö för den jag älskar mest av alla..." Han suckade och jag kände hur hans hand började glida bort från min kind. Han började tappa den sista gnutta kraft han hade kvar.

"Jag är så ledsen. Jag ville aldrig såra dig David..." Han försökte, formade ord med läpparna, men inte ett ljud kom ut.

"Han vill att jag ska säga det han tänker", hörde jag en röst säga. Pappa föll ner på sina knän bredvid mig och lade armen om mig. "Han har slut på krafter och kan inte prata mer, men han säger att du inte har något att be om förlåtelse för."

"Var inte löjlig", snyftade jag.

"Han säger att du har givit honom den frid och kärlek han aldrig funnit tidigare i livet. Han är dig tacksam för allt."

"Snälla, säg inte så..." Jag böjde mig över honom och såg honom i ögonen. "Du pratar som om du snart kommer lämna dig, men det är grejen, du ska inte lämna mig David, okej? Du ska inte, du kan inte!"

"Han säger att du har rätt, han kommer aldrig lämna dig. Han kommer alltid vara hos dig...I ditt hjärta."

Jag kände hur jag började darra, hur tårarna blötte ner hela mitt ansiktet och hur all värme från min kropp försvann.

"Säg inte så, bara...säg inte så...Carlisle!"

"Jag är precis här." Jag vände mig om och där stod han med uppriven skjorta och plågade ögon.

"Ka-kan du...?" Jag såg menande på David. Carlisle skakade sakta och sorgset på huvudet.

"Det finns inte en chans att han leva såhär, Renesmee. Vampyrer är näst intill odödliga, men vi kan inte låta honom lida såhär. Och framförallt, han kan inte leva såhär. Halva hans kropp är nu aska."

Denna bekräftelse fick allt att försvinna från min kropp. Sorgen, tårarna, paniken...borta. Jag var tom.

"Han lider", upprepade Carlisle. "Det är så mycket bättre för honom om vi gör slut på lidandet här och nu." Jag såg förfärat in i Carlisles mörka ögon. "Han lider", upprepade han med uppriktig sorg i ögonen. Jag nickade förstående och kämpade för att inte falla ihop igen. Jag trevade fram till Davids sida, klumpigt och väldigt sakta - men jag tog mig fram.
"Han säger att han vill att ni gör slut på honom", mumlade pappa. Carlisle nickade och såg sedan på mig, som om han väntade på mitt godkännande. Ännu en gång nickade jag.
"Jag kommer aldrig glömma dig", viskade jag i Davids öra och jag kunde med ens se hur det ryckte i hans mungipa.

"Kyss honom", hörde jag en bestämd stämma säga. Jag behövde inte vända mig om för att se vem rösten tillhörde.

"Jake, du behöver inte..."

"Åh, snälla Nessie, kyss honom bara!" utbrast han. Jag såg honom djupt i ögonen. De var mörka och tårögda. Jag tvekade vilket han kunde se. Som en bekräftan för att det var okej, att det inte skadade honom, nickade han bestämt. Jag vände mig om och kunde inte låta bli att fälla ännu en tår då jag såg hur Davids livsgnista försvann mer och mer efter varje sekund.

"Min kärlek till dig är evig och ingen kommer kunna ta den från dig någonsin." Sedan kysste jag honom och han gjorde sitt livs sista ansträngning för att besvara den. Samtidigt som jag kände hans hud mot min lät jag honom få se alla minnen en sista gång. Allt från första gången jag såg honom och hur jag kände till den dagen vid sjön. Jag lät all kärlek jag bar inom mig strömma genom mina läppar och jag bad för att han skulle känna den med samma kraft som jag gjorde. Tillslut avlägsnade jag motvilligt mina läppar från hans.

"Jag älskar dig, David", viskade jag så det bara var hörbart för honom.

Han började forma ord med sina läppar igen,ansträngde sig för att få ut orden. Tillslut lyckades han fixa en sammanhängande mening.

"Ta hand om mitt hjärta..."

Därefter bar Carlisle och Emmett upp honom, och för min skull, försvann de så snabbt de kunde in i skogen. Jag stirrade på platsen David precis legat på. Jag drog in hans doft som fortfarande levde kvar. Striden runt mig hade upphört. Vi hade segrat. Men till vilket pris? Pappa satte sig bredvid mig på ena sidan och mamma på den andra.

"Han klarade inte att avsluta sin mening", mumlade pappa. Jag fortsatte att stirra rakt fram och rörde vid marken som fortfarande kändes varm mot min hud.

"Ta hand om mitt hjärta, det har alltid tillhört dig."♥


Tisdaag ! ( KAP 1-5)

Idag kommer jag vara lite off i bloggen :). Nu är det ju dags att fixa klart de två sista kapitlena som jag ska försöka publicera ikv :).

Ha en underbar tisdag!


UPDATE: VISSA SÄGER ATT DOM INTE HITTAR KAP 1-5! Konstigt för det gör jag ;O. Kommer dom inte upp då ni trycker på dessa länkar?

Kap 1
Kap 2
Kap 3
Kap 4
Kap 5


Cold Fire - Kapitel 22

Det här är inte ett speciellt långt kapitel :). Men som jag skrev i ett inlägg lite längre ner kommer snart kap 23 & 24 och de blir betydligt längre :)

Spring, spring Nessie! ropade min inre röst. Spring som du aldrig sprungit förr!  Samvetet skrek åt mig att springa tillbaka istället, att detta inte var rättvist mot David. Att kämpa mot sitt eget samvete var svårt, men inte omöjligt. Han var någonstans i Washington för att hämta mat åt en hungrig, men väldigt självisk flicka. Eller så var han redan tillbaka? Hursomhelst hade David gett mig ett rejält försprång - vilket minst sagt behövdes med tanke på hans lilla förmåga. Det var dessutom inte långt kvar nu. Jag skulle snart nå den näst intill oändliga skogen i Forks som där efter skulle leda mig ut på fältet. Tanken på att jag snart skulle få vara i Jakes armar igen drev mig ännu snabbare framåt. Fem sekunder senare stannade jag nästan upp för att kunna håna den tanken. Jag hade ingen rätt att någonsin få befinna mig i Jakes kärleksfulla armar igen. Jag förtjänade inte hans kärlek. Om det var något sätt jag kunde gottgöra det misstag jag begått skulle jag göra det. Men gick detta verkligen att gottgöra? Jag skulle gottgöra honom med mitt liv om jag kunde. Tanken blev allt mer tilltalande då jag tänkte på Jake som förmodligen var mitt ute i striden på fältet just nu. Mitt liv för hans liv. Jag skulle aldrig tveka på att slänga mig framför honom under en attack riktad från fienden. Jag hoppades innerligt att jag skulle få den chansen också. Steg för steg närmade jag mig. Då jag nådde den dystra skogen ökade jag takten. Jag är snart hos dig. Men så plötsligt tvärstannade mina ben före jag hunnit uppfatta varför. Det dröjde dock inte länge förrän jag uppfattade de bekanta dofterna. Jag hade kunnat fly...Nej, det hade jag inte kunnat. Jag hade inte kunnat förmå mig själv att fly efter att även ha känt mina näras dofter. De levde. Dessutom, visste de att jag var här. Så istället för att ta till flykten gick jag i rask mänsklig takt mot dem. Då jag väl kom framtill den lilla gläntan stod de alla där och väntade på mig.
"Se på maken", viskade han hänfört. Rösten fick tydliga och starka minnen att dyka upp under ytan igen. Efter två sekunder av tystnad tittade jag upp och såg honom bestämt i ögonen.
"Aro", sa jag och nickade lätt till hälsning.
Han tog ett steg fram, bort från sina följeslagare ur den kungliga vampyrfamiljen Volturi. Min blick granskade dem allihopa. Alec, Jane, Felix, Marcus,Demitri och Caius... Att se dem stå framför mig fick allt att kännas som om det vore igår vi träffades sist. Ett möte jag helst ville glömma. Alla hade fullkomligt uttryckslösa och ogenomträngande ansikten, med ett enda undantag; Jane. Det var inte svårt att läsa av hennes ansikte. Det rådde lite nyfikenhet och förväntan där, men främst irritation. Aro tog ett par steg närmare mig och började sedan granska mig mycket noga på nära håll. Han rörde sig i en cirkel runt om mig medan han mumlade ord som 'Enastående, facinerande, fantastiskt!'  Jag började sakta men säkert känna mig väldigt obekväm med hans nära inspektion. Slutligen backade han för att se helheten.
"Säg mig, Renesmee", började han med en artig ton. "Hur gammal är du?" En fånig fråga enligt mig, han visste redan svaret.
"Sju år", svarade jag kallt och undvek att se honom i ögonen.
"Och du har inte växt det minsta på något sätt sedan din senaste födelsedag?"
Jag skakade på huvudet. "Inget jag märkt av , sir." Jag blev smått äcklad över hur mycket respekt jag ändå hyste för Aro.
"Hm,minst sagt facinerande", sa han, mest för sig själv. Jag förstod inte vad som var så facinerande. De hade redan fått höra om halvblodens väsen och gränser av Nahuel, jag var bara en sorts berkräftelse på allt Nahuel visat och förklarat för oss.
"Är det något mer du vill berätta om ditt unika väsen som Nauhel möjligen kan ha glömt?"
Jag behövde inte tänka efter för att kunna besvara den frågan. Men ändå hejdade jag mig själv. Var det verkligen bra att få mig själv att se svagare ut i Volturis ögon? Var det nödvändigt att ge dom ett slags uppenbart övertag över halv-vampyrernas väsen? Jag var nära på att besvara mina egna frågor med ett bestämt nej men insåg sedan snabbt att det inte spelade någon roll vad jag ville och inte ville berätta för Aro. Han kunde få fram sanningen hur han än ville. Jag nickade och alla Volturi medlemmar samt min egen familj spärrade nyfiket upp sina ögon. Jag harklade mig och tittade för första gången in i Aros mörka ögon.
"Under de senaste dagarna har jag insett att min styrka inte är så fulländad som eran. Jag är visserligen mycket, mycket snabbare och starkare än en vanlig människa. Men fulländade vampyrer är snäppet starkare och snabbare. Det är egentligen inte speciellt nämnvärt eftersom skillnaden inte är så drastisk, men det finns en skillnad." Jag smekte ömt över pappas skjorta som var hårt fastbunden runt min midja och kände hur alla blickar riktades mot det blodiga tyget. "Davids ene broder slungade iväg mig med all sin kraft, jag flög rakt in i en gigantisk och vass stubbe som skar upp det ytliga skinnlagret. Det gjorde väldigt ont och kom onödigt mycket blod, men ingen större skada blev det."  Snabbt rev jag bort den blodiga tygremsan och blottade min nakna hud där det en gång varit ett tydligt uppskuret sår.
"Så det är inte bara varulvarna som läker", mumlade Aro förtjust. Jag nickade otåligt och bestämde mig sedan för att gå rakt på sak.
"Varför är ni här? För att se att jag vuxit färdigt eller för att dra till med ännu ett krig?"
Jane och resten av Aros följeslagare behöll den allvarliga minen samtidigt som Aro själv skrattade lite tyst för sig själv.
"Kära Renesmee, det sårar mig så att du tänker så negativt om oss. Vi kommer i ett gott syfte, till din fördel."  Jag lät inte mig själv andas ut av lättnad än.
"Definera gott syfte?" Aro log, backade och gav rum åt Carlisle som stegvis tog sig närmare mig.
"De är här för att kriga vid våran sida mot Leavesteens armé", sa han mjukt och vänligt.
"För att bli kvitt våran skuld och återfå erat förtroende", var Aro snabb med att påpeka.
Jag såg misstroget på Jane som i ett mänskligt liv definitivt hade varit blodröd i ansiktet av ilska just nu.
"Ni...vill hjälpa oss?" frågade jag med en skeptisk ton.
Aro nickade och såg menande på Carlisle. "För gammal vänskaps skull!" Carlisle nickade och log halvhjärtat tillbaka.
"Om ni vill hinna göra något är det nog bäst att vi skyndar oss", hörde jag en otålig stämma säga.  Jag letade efter röstens innehavare och kände den berusande lyckan som fick mig att vilja sväva över marken. Utan att säga något gick jag snabbt förbi Carlisle och Aro för att slänga mig runt Alices hals.
"Jag är så glad att ni är oskadda", mumlade jag i hennes öra. Alice kysste mig på pannan och skulle precis säga något då Jasper tog tag i mig och lyfte upp mig.
"Vi är så glada att du är oskadd", skrattade han och strök mig ömt över ryggen.
"Ursäkta mig om jag stör eran högst rörande stund, men ska vi ge oss av nu, eller föredrar ni att vänta tills striden är över?"  Utan att vänta på svar sprang Jane i väg längs skogsstigen med de andra i släptåg. Jasper nickade mot mig som för att säga att allt var okej, allt skulle gå bra. Jag hade inget val än att tro honom. Han fattade min hand och Alice fattade den andra.
"Nu sticker vi", sa hon och sedan tog vi ett snabbt språng mot striden som väntade oss. Jag både fruktade och längtade efter skogens slut. Jag skulle få springa in i Jakes famn, men jag skulle även få förklara mig själv.  Jag visste att han skulle bli arg. Jag ville att han skulle bli arg. Jag förtjänade det, och mer där till. När vi väl var framme drog jag en lättnads suck. Kampen såg jämn ut, och ingen från min familj, min flock, hade fallit i striden än. Volturis plötsliga närvaro fick både Leavesteens armé och min att stanna upp. Aro log nöjt över uppmärksamheten som plötsligt riktades mot honom. Han tog ett par steg fram och riktade sin blick mot Nathan och Gabriel.
"Mina kära vänner", började han vänligt. "Jag är här för att ge er ett val. Antingen kan ni ge upp och vi kan möjligen benåda er, och komma med ett rimligt straff. Om detta inte tilltalar er det minsta kommer vi bege oss in i striden och kämpa emot er. Ni har en minut på er att överlägga och kompromissa innan ni beslutar er." Utan ett ord samlades hela Leavesteens armé i en klunga för att överlägga Aros förslag samtidigt som min flock backade ett par steg och gav dem mer utrymme. Leavesteens armé var inte fullt så diskreta som de kanske trodde de var.
"Vi har inget val! Om vi låter dem bekämpa oss är vi körda!" hörde jag en röst säga.
"Han ljuger! Om vi ger upp kommer de döda oss ändå!" hörde jag en annan röst säga.
Slutligen höjde Nathan handen och alla blev tysta. Sedan vände han sig mot Aro.
"När vi begav oss in i detta klargjorde vi det att vi inte backar för någon. Ni är inget undantag, käre Aro."  Aro såg först uppriktigt besviken ut men log sedan förstående mot Nathan.
"Nåväl", mumlade han och nickade sedan mot Jane. Jane log lömskt samtidigt som hon fick Nathan att flämta till och sedan kort där efter vrida sig i plågor nere på marken. Janes snabba attack fick striden att ännu en gång bryta ut. Pappa tog snabbt tag i mig och drog mig bakåt.
"Du är oskadd!" utbrast han och tryckte mig tätt intill sig.
"Jag mår bra", intygade jag halvhjärtat.
"Vad är det?" frågade han med bekymrade ögonbryn.
Jag skulle svara "ingenting" men tårarna som fyllde mina ögon avslöjade mig.
"Jag har gjort något väldigt, väldigt dumt, pappa", snyftade jag och gömde ansiktet i mina händer. Därefter tryckte jag mina händer motvilligt mot pappa och visade honom allt. När jag väl höll på glömde jag bort helt att cencurera vissa intima delar av minnet.
"Åh", sa han bara och strök mig över huvudet. Sedan plötsligt började han skratta.
"Vad är det som är så roligt?!" utbrast jag. "Vi är mitt i en strid på liv och död, jag har förått Jake, och du skrattar?"
"Förlåt", sa han snabbt. "Det är bara det, att du är en tonåring, Renesmee! Du agerade som en också, det är inget fel med det. Du älskar uppenbarligen båda men med tanke på hur mycket du ångrar dig och med tanke på de starka känslor du har för Jacob har han ingen anledning att oroa sig. Jag kan intyga det personligen om du vill."
Jag suckade tungt. Hade jag kunnat vänta mig något annat svar av honom? Tonåring eller inte, jag hade inte varit trogen mot Jake, vilket han minst sagt förtjänade. Han förtjänade så mycket mer än vad jag kunde ge honom.
"Nu måste du härifrån", sa han allvarligt. "Var är David?"
Jag log oskyldigt och lät mina minnen visa honom hur jag tagit till flykten.
"Åh Renesmee, inser du hur oansvarsfullt gjort det där var?!" Nu såg han uppriktigt besviken ut.
"Jag gjorde vad jag var tvungen att göra", mumlade jag trotsigt. Vad hände med "Du är en tonåring blablabla"? Ingick inte detta rebelliska uppror i tonårsåldern?
"Vi pratar om det där sedan, nu måste vi bara hitta någon som kan ta dig härifrån."
Han började gå mot Rosalie med min hand i ett fast grepp. Men jag tvärstannade och vägrade att röra på mig.
"Jag ger mig inte av", fräste jag.
Han skulle precis svara då en varulv ylade så högt att varenda en i närheten stannade upp mitt i sina rörelser. Skriet skärde genom hela kroppen och då jag vände mig om frös jag till is. Hjärtat slutade bulta i bröstet och jag blev alldeles yr. Leah föll på sina knän framför något stort och hårigt. Det räckte med att hon tittade åt sidan för att hon skulle blotta det hon skyddade. Stridens första offer hade fallit.♦

Cold Fire - Kapitel 21

Om jag hade dött, hade allt varit enklare. Och trots att Jake och David skulle vara så fulla av hat och ett slitande begär av att göra slut på brödernas liv, så visste jag redan att varken mamma eller pappa skulle ha låtit det ske. Innerst inne skulle hatet och ett grovt begär av hämnd också lega redo att bryta ut i dem, men de skulle inte göra något. De skulle inte göra något som skulle sätta deras liv på spel, för då skulle allt ha varit förgäves. Jag skulle ha dött för dem. Allt hade varit över. Förhoppningsvis hade bröderna varit nöjda, klara. De hade försvunnit, ja så skulle det ha blivit, intalade jag mig själv. Det skulle ha varit över. Men till min besvikelse hörde jag röster. Om jag var död...om jag hade varit i himelen - hade jag verkligen hört dessa fräsande läten och ilskna röster?

"Vem tror du att du är som vågar stoppa mig sådär?!" fräste Gabriel ilsket.

Gabriel var här. Det kunde bara betyda en sak, jag befann mig i helvetet.

"Lyssna bara på mig", andades en röst frustrerat. En röst jag skulle dö för om och om igen.

"Varför skulle vi lyssna på henne?" väste Gabirel och tog ett steg närmare mig, vilket jag kunde avgöra genom att lyssna på hans röst som kom närmare och de små gruskornen som flög upp i mitt ansikte då han tog det bestämda steget.

"Ibland undrar jag vilken sida du är på, Nathan", väste Gabriel.

"Du vet vilken sida jag är på, men till skillnad från dig tänker jag igenom alternativen innan jag handlar."

Tystnad, sedan någon som harklar sig.

"Är ni redo att lyssna?" frågade mamma. Hennes röst var avlägsen men hörbar. Jag hörde inget svar men antog att han nickat eller liknande, för kort där efter fortsatte hon tala.

"Vi skulle kunna göra ett...utbyte", sa mamma.

"Vi lyssnar", svarade Nathan uppmärksamt.

"Om ni ger oss Renesmee....", hon avbröts av Gabriels högljudda skratt.

"Jag varnar dig, Gabriel", morrade Nathan ilsket. "Fortsätt, fru Cullen."

"Om ni ger oss Renesmee, avlägsnar jag min sköld."

Med de orden klarnade allting upp sig. Mamma ville ha tillbaka mig, jag var inte död. Jag levde och hennes ord fick mig att chockat spärra upp ögonen. Det enda jag såg och kände var små gruskorn och säv. Säven strök och kittlade så lent mot min hud. Jag vände mitt huvud för att se något som både fyllde mig med skräck och lycka. Lycka, för att där stod min familj. De var inte skadade och samtidigt skyddade bakom mammas sköld. Skräck för att av mammas ord att dömma skulle kanske allt det där komma att ändras väldigt snart.

"Och hur vet vi om ni kommer dra tillbaka er sköld?" frågade Nathan med en tvivlande ton.

"Jag avlägsnar skölden först. Där efter ska ni släppa Renesmee och låta Jake föra bort henne innan ni går till attack. Edward kommer märka om ni tvivlar på att ge oss Renesmee tillbaka."

"Hur vet vi att din lilla sköld inte dyker upp så fort Renesmee är borta utom synhåll då?" frågade Nathan misstänksamt.

"Vi kommer strida rättvist. Plus att varulvarna bakom mig inte kan hålla sig längre från att slita er i stycken", sa hon vasst.

Gabriel skrattade muntert. "Nåväl, hur kan jag tacka nej till den utmaningen? Vad säger du, Nath?" Han puttade till Nathan som flinade stort.

"Avgjort", sa han och tog tag i min arm. Snabbt var jag på fötterna igen och började gå mot mamma utan att kunna kontrollera mina fotsteg. Mina fötter rörde sig mekaniskt framåt och jag kunde inte ens kontrollera mitt ansiktsuttryck. Jag kunde omöjligen förmedla paniken jag kände inom mig utåt. När jag var inom tre meters avstånd från mamma sträckte hon ut armen. I samma sekund som hennes fingertoppar snuddade vid mig fick jag kontroll över min kropp igen. Kraften som rätat upp min rygg släppte och jag föll framåt, rakt i mammas famn. Paniken och ilskan jag känt inombords var som försvunnen. Hennes armar runt om mig fick en explosion av total lycka att bryta ut inom mig.

"Dumma, dumma Nessie!" utbrast hon och tryckte mig närmare intill sig. "Du får aldrig, aldrig, aldrig göra sådär igen! Aldrig! Hör du det?"

Jag nickade snabbt samtidigt som tårarna fann sin väg ner för mina kinder. Tårarna gjorde det suddigt för mig då jag kikade bakom mamma. Även om jag så hade varit blind hade jag vetat att han var där. Jag kände av hans närvaro, jag kände av dragningskraften riktad mot honom. Mamma kysste mig på pannan för att sedan släppa taget om mig. Hon log och nickade sedan mot Jake.

"Gå bara älskling", sa hon mjukt och strök bort hårslingan som dinglade framför mitt ena öga. Jag nickade till svar och kom sedan snabbt upp på fötterna igen. Snabbt började jag gå mot Jake. På vägen hann Rosalie och Emmett klappa mig på axeln, Leah som gjort sig redo för striden tassade fram mot mig och strök sig mot mitt ben. Plötsligt var jag framme vid David. Hans uttryck gick inte att läsa, det var tomt. Han stod stilla och rörde inte en fena, som om han väntade på något slag av klartecken. Jag log tveksamt mot honom och den lilla gesten verkade vara allt som behövdes för att han skulle slänga sig över mig. Det värsta med hans snabb omfamning var att jag inte hade något emot det. Jag ville inte släppa honom.

"Du tog nästan död på mig", skrattade han med en stämma fylld med blandade känslor. Främst lättnad och sorg.

"Förlåt", svarade jag uppriktigt. Han såg mig i ögonen - länge. Ingen av oss släppte blicken förrän Jake placerade sin hand på Davids axel.

"Gör det något om jag avbryter?" frågade han med en tillbakahållen ilska. David nickade och tog ett steg åt sidan - utan att släppa min blick. Jag kände mig smått skyldig då jag släppte den för att sedan stirra in i Jakes mörka och varma ögon. Precis som David, var hans ansiktsuttryck till en början fullkomligt tomt. Han blinkade och därmed flydde en tår sitt fängelse, fri längs kinden. Jag tog ett steg fram och torkade ömt bort tåren med fingertoppen. Jag undrade om David också gråtit, om han hade kunnat.

"Du tänkte lämna mig", sa Jake tillslut. Hans kalla röst fick mig att haja till. Jag kunde inte ens förneka det han sagt, trots att han fick mitt uppoffrande att låta som något väldigt negativt.

"Jag gjorde det inte för att lämna dig...", svarade jag och tog ett steg tillbaka. Det ökade avståndet mellan oss var det som knäckte honom. Han tog tag i mig, lyfte upp mig och kysste mig som han aldrig kysst mig innan. Våra läppar var så sammansvurna att jag inte längre kunde skilja vilka som var hans och vilka som var mina läppar. Han var överallt, och det fanns ingen annan. Hans kyssar blev ivrigare och desperatare för varje sekund. Hans närhet blev så intensiv att jag blev yr i huvudet, allt snurrade och kändes totalt surrealistiskt. Jag sökte efter ord, ord för att kunna beskriva vad han gjorde med mig. Hur han fick mig att känna mig, hur han för alltid skulle vara hela min värld, men det enda jag lyckades få ur mig var en ynklig desperat men ändå så fullkomligt ärlig mening.

"Stanna, lämna mig aldrig."

Jake nickade och kysste mig ännu en gång. Denna gång väldigt ömt och försiktigt. "Nessie, jag ...måste lämna dig, en sista gång. Sedan efter det, kommer vi vara tillsammans för alltid - om det är det du vill såklart." Jag såg förvirrat på honom.

"Vad...vad är det du säger?! Vadå lämna mig, du är här...Vi ska bege oss av härifrån...du...Varför, vad pratar du om?!"

Jake fick mig att vara tyst genom att sätta sitt pekfinger framför min mun.

"Schh, lugn Nessie. Jag ska stanna kvar här och kämpa bredvid mina bröders sida. Jag ska se till att Nathan och hans gäng inte kommer undan det här...Jag kommer inte skona någon av dem."

Tanken på Jake kämpandes mot den armén fick mig att rysa längs ryggraden. Nej. Nej, jag tänkte inte släppa honom igen.

"Jag ... jag tillåter dig inte att göra det. Du får inte. Du kan inte!" Jake släppte ner mig på marken och lade sina händer runt min midja. Han tryckte mig sakta emot honom. Min kropp mot hans fick mitt hjärta att ta ett dubbelslag.

"David ska få ta dig här ifrån, han kommer skydda dig lika bra som jag hade gjort", sa han tyst och såg frågande på David. David såg först förvirrad ut men nickade sedan bestämt till svar.

Rosalie var nu bredvid oss, vänd mot Jake.

"Det är dags."

Jake nickade och gav mig en sista kram innan han backade och bytte skepnad.

"Jag tänker ändå inte låta dig göra det", envisades jag och lät mina fingrar vira in sig i hans mjuka päls.

"Han har redan bestämt sig." Jag vände mig snabbt om.

"Sam..., du kan väl ändå inte hålla med honom?!"

"Jacob är den bästa av oss alla. Han är en kämpe, han kommer inte stupa, Nessie. Om han har lovat att han kommer komma tillbaka till dig så kommer han göra det också."

Jag svalde hårt och blundade för att finna koncentrationen igen. De okontrollbara känslorna fick mig att vilja skrika rakt ut.

"Om...om något händer honom...Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv."

"Det kommer inte vi heller", sa Seth som plötsligt stod bredvid Sam. Sam nickade instämmande.

"Vi är bröder,vi backar upp varandra. Tillsammans med din familj kommer vi vinna, Renesmee. Nathan och Gabriel må ha en stark armé, men vi har något de inte har." Jag rynkade på ögonbrynen. Som vad? Vad var pappas tankegåva jämfört med Josh hypnostalang? Vad gjorde oss bättre än dem?

Seth nickade, han hade tydligen förstått Sams uppenbara poäng. Jag såg frågande på Sam. Han log varmt mot mig.

"Kärlek Renesmee, kärlek."

"Åh."

Jag föll ner på knä framför Jake och såg honom länge i ögonen innan jag kysste han på hjässan.

"Hör du det, Jakie?" viskade jag. "Jag älskar dig, håll dig vid liv."

Jake gnydde lite och slickade mig sedan över hela ansiktet. Jag kvävde ett skratt och slängde mina armar runt hans hals.

"Jag älskar dig, dumma, dumma Jacob Black."

Jag kände en hand på min axel. David.

"Renesmee, det är dags."



"Jag kan springa själv!" snäste jag och sprattlade otåligt med benen.

"Jag är snabbare", skrattade David. Inget jag sa fick honom att ge upp. Med mig på hans rygg flög vi fram genom den djupa skogen.

"Vart tar du mig?" utbrast jag.

"Jag berättar då jag vet det själv", muttrade han.

Jag undrade hur länge han hade sprungit med mig klängandes över honom. För att inte avslöja den snabba hastigheten han bar på för allmänheten fick vi lov att ta lite omvägar, över slätter, kullar och sjöar. Slutligen stannade han och släppte ner mig på marken igen. Jag vände mig om och såg ut över den kristallklara sjön. Mellan bergen bakom kunde man skymta solens gryning.

"Har du ens någon aning om vart vi är?" frågade jag misstänksamt.

Han log snett och gick fram ett par steg tills han stod alldeles bredvid mig.

"I utkanten av Washington DC, det är allt jag vet." Sedan gjorde han något väldigt oväntat. I en snabb gest slet han av sig sin vita t-shirt, sina mörkblåa baggy jeans och lämnade kvar plaggen på en stor stubbe.

Hans kropp bländade mig ett par sekunder. Vit och perfekt marmor kropp.

"V-vad gör du?" stammade jag häpet.

Han log lekfullt mot mig för att sedan svara på min fråga genom att ta sats, springa ut mot bryggan och dyka ner i vattnet. Han stannade länge under vattnet, vilket var tur för mig. Jag hann precis komma över den bländade chocken innan han dök upp under ytan igen och slängde med sitt blöta svarta hår.

"Ska du inte hoppa i?" skrattade han.

"Det ser kallt ut", sa jag snabbt.

"Det är det som är det fina med att vi inte känner av den kylan eller hur? Hoppa i!"

Jag undrade var ifrån den plötsliga lekfullheten kom ifrån. Var det här hans sätt att distrahera mig?

"Jag...jag gillar inte att bada", ljög jag och tog ett steg bakåt samtidigt som jag kämpade med att försöka dra bort blicken från hans nakna överkropp.

David ryckte på axlarna med en spelad besvikenhet.

"Skyll dig själv då", skrattade han och dök ännu en gång ner i det djupa vattnet.

Vad var det för fel på mig? Som om ett bad skulle skulle göra allt svårare? Var det inte lika bra att utnyttja chansen att få lugna sig, koppla av? Tanken på att befinna mig tillsammans med David i den glittrande sjön fick hela min kropp att bli varm. Jag steg upp på bryggan och tog tre ordentliga men tveksamma steg framåt. Han var fortfarande under ytan. Fördelen med att ha vampyrgener var inte bara det uppenbara som snabbhet och styrka utan även att vi kunde hålla andan hur länge vi än ville. Dock kändes det alldeles för obehagligt efter ett tag, jag föredrog att andas. Speciellt här där luften var ren och fuktig. Jag blundade och tog ett djupt andetag, vilket gav mitt sinne en gnutta av lugn och harmoni. När jag öppnade ögonen igen kunde jag fortfarande inte se David. Varför dröjde han så...? Jag tog ett par steg till innan jag stannade precis innanför bryggans slut.

"David? David, var är du?"

"Precis här", svarade en röst bakom mig, så nära att utrymmet blev för litet då jag plötsligt svängde runt. Mina snabba reflexer fick mig att snabbt fatta tag om hans armar men istället för att hjälpa mig att finna balansen igen följde han mig över bryggkanten och ner i vattnet.

Väl under vattnet spärrade jag upp ögonen och Davids plötsliga närhet fick mitt hjärta att stanna en sekund. Först skrattade han under vattnet så det bildades bubblor, men bara några sekunder senare pressade han ihop läpparna och såg plötsligt väldigt allvarlig ut. Tveksamt närmade han sig mig. Vad jag borde ha gjort vid det tillfället var att genast ta mig upp ur vattnet eller åtminstone ökat avståndet mellan oss, det var vad jag borde ha gjort enligt mitt sunda förnuft. Men just vid det tillfället handlade jag inte med mitt förnuft, utan med de intensiva och ivriga hormonerna. Jag backade inte, vilket var ett tillräckligt bra godkännande för hans allt för intensiva närhet. Han såg det som mitt klartecken och sträckte ut handen för att röra vid min kind. 

Beröringen sände elektriska impulser genom hela min kropp och jag ryckte till. Han verkade inte märka det, utan närmade sig istället ännu mer tills det bara var några få centimeter mellan våra ansikten. Jag kunde svära på att han hörde mitt hjärtas hårda och snabba slag, för det gjorde definitivt jag. Sen hände något jag endast drömt om innan - han lade sin hand runt min midja och tryckte mig emot honom. Hans kropp så tätt intill min satte igång något jag inte kunde beskriva. Hjärtat ville slungas ut ur kroppen, jag blev yr i huvudet och alldeles, alldeles för varm i hela kroppen. Jag kokade, jag brann. Kort där efter pressade han sina läppar mot mina och suddade ut all tvivlan jag haft innan. Jag ville ha honom på alla tänkbara sätt och jag ville att han skulle vilja ha mig på samma sätt. Jag visste att jag skulle ångra mig senare så det var lika bra att utnyttja situationen medans jag befann mig i den. Jag pressade mig hårdare mot honom och flämtade till då hans hud brändes mot min. Hans läppar blev ivrigare och ivrigare liksom mina och våra kroppar var sammanbundna på ett sätt som knappt gick att beskriva. Vi var inte två förälskade personer längre, vi var en och samma. Två hade blivit en. Med armarna omslingrade runt varandra sköt vi upp oss mot ytan, vilket var ett misstag. Så fort den friska luften fyllde mig igen fick jag tillbaka både förnuft, medvetande och framförallt - samvetet. Jag tryckte honom snabbt ifrån mig och simmade snabbt tillbaka mot bryggan.

"Vänta, Renesmee, vänta!" utbrast han. Naturligtvis hann han fram till bryggan före mig. Väl uppe på bryggen började jag gå tillbaka mot skogen men han tog snabbt tag i min hand.

"Nej, vänta...snälla. Sätt dig bara." Nej, jag skulle inte sätta mig ner och riskera att göra något dumt igen. Titta inte på honom, titta inte på honom! Självklart misslyckades jag. När jag såg in i hans stora valpögon kunde jag inte annat än att ge med mig.

"Okej", suckade jag och slog mig ner bredvid honom på den slitna träbryggan.

Han släppte taget om min hand och fäste blicken på den stigande solen.

"Förlåt, det där var oerhört dumt av mig."

"Det var lika mycket mitt fel", mumlade jag. Han skakade snabbt på huvudet.

"Absolut inte. Du är inte menad för mig, det visste jag - men ändå gjorde jag som jag gjorde. Förlåt, jag skulle aldrig ha gjort det."

"Ångrar du det?" Min röst skälvde till.

"Ja...och nej", svarade han och log snett, fortfarande med blicken fäst vid horisonten. "Jag vet att det var dumt av mig och det kommer inte hända igen, men samtidigt kan jag inte ångra något som gjorde mig så fullständigt ... lycklig."

"Det gjorde mig lycklig också", svarade jag sorgset. "Men...jag kan inte göra det här. Det är inte rätt mot Jake..."

"Du älskar verkligen honom." Det var ingen fråga.

Jag kunde bara nicka till svar pågrund av rädslan att ett snabbt och säkert ja skulle vara allt för smärtsamt för honom att höra.

"Jag älskar dig också", sa jag och höjde huvudet för att få en glimt av hans ansikte. Han såg varken lättad eller glad ut, han rynkade bara på sina ögonbryn och gav ifrån sig en djup suck.

"Men inte tillräckligt."

"Inte tillräckligt", instämde jag.

Sekunder gick. Minuter gick - i total tystnad. Slutligen lade han armen över mina axlar och tryckte mig närmare intill sig. Han kysste min panna och började nynna på någon okänd melodi.


Jag har redan börjat skriva kapitel 22 så det är inte länge kvar tills det kommer, förlåt för att ni fick vänta så länge på det här kapitlet :) Massor av kramar!


Cold Fire kapitel 20

Allt gick så snabbt, men trots det hann jag tänka på så mycket. Skulle Jake förlåta mig? Skulle de hämnas mig? Skulle döden göra...ont? Jakes ord ekade i mitt huvud. De kanske skulle låta dig uppleva något värre än döden. Jag rös till. Rädslan överväldigade mig och jag fick kämpa för att inte benen skulle vika sig under mig. Att åter igen möta Alyssas stora och lömska ögon gjorde det inte lättare för mig. Just då jag trodde att vi skulle kollidera hoppade hon över min ena axel och bara en sekund senare var mina händer ihopbundna av hennes. Snabbt förde hon mig förbi Gabriel och stannade framför Nathan. I ögonvrån såg jag hur Gabriel flinade nöjt och överlägset. Jag svalde hårt och fortsatte se ner i marken.

"Det glädjer mig att du lyckades fatta rätt beslut Renesmee", hörde jag Nathan säga mjukt. Nathans vackra stämma lugnade mig och jag insåg ironin i det hela. Det var han som låg bakom allt först och främst, och det var förmodligen han som skulle se till att mina hjärtslag skulle upphöra - för alltid. Han lade sin mjuka hand på min ena axel och instinktivt tittade jag upp. Hans ansikte bländade mig. Jag kunde omöjligen inte gilla honom. Han påminde mig så mycket om David. Tillräckligt mycket för att mitt hjärta skulle skena iväg. Han böjde sig över mig och hans ljuvliga andedräkt fyllde mitt huvud.

"Jag måste erkänna att jag beundrar ditt mod", viskade han. Jag rodnade. Dumma, dumma, dumma, Nessie , tänkte jag för mig själv då jag fick uppleva reaktionen till mina blodfyllda kinder. Vampyrerna runt om mig morrade högt och tog ett par steg närmare. Även Nathan reagerade på det och drog sig snabbt undan från mig. Ännu en gång rös jag till, för i och med hans snabba rörelse så snuddade hans läppar vid mitt öra.

"Fascinerande", mumlade Nathan och sträckte ut handen mot mig. Utan tvekan, utan att tänka mig för - tog jag snabbt emot hans hand. Han böjde sig ner, som om han skulle kyssa den, men han drog endast in min doft och släppte sedan min hand som föll ner livlöst vid min sida.

"Nathan!"

Jag vände mig snabbt om för att finna personen vars den arga rösten tillhörde. Mina ögon spärrades upp. David. Att säga att han såg ilsken ut skulle vara årets underdrift. Hans ansikte var förvrängt, plågat...ursinnigt. Hans kropp darrade och om det inte vore för pappa och Emmett som höll fast honom hade han förmodligen redan tagit kål på sina bröder. Även Nathan ryggade tillbaka då han fick syn på David.

"Om du rör ett enda litet hårstrå på hennes huvud, Nathan...! Jag kommer...du kommer dö, Nath! Om det så är det sista jag gör..."

David spottade ut orden mellan sina sammanbitna tänder. Meningarna blev osammanhängande och orden gick knappt att urskilja från de fräsande ljuden och de dova morrningarna djupt inifrån hans bröst.

Hotet från David fick Nathan att ta ett trotsigt kliv framåt.

"David, oddsen är inte på din sida längre", spann han och tog min hand för att sedan dra mig åt sidan så jag stod framför honom. Han placerade sin ena hand på min axel och den andra med ett ömt tag runt min hals. Beröringen sände rysningar längs ryggraden.

I samma sekund som Nathan fattade det försiktiga taget runt min hals hörde jag ett nytt ljudligt morrande. Denna gång var det inte Davids bröst som mullrade likt åskan. Jag kämpade med att hålla tårarna tillbaka då jag såg Jake. Hela hans kropp skakade och hans ögon var vilda...galna, och framförallt plågade. Sam, Paul och Seth kämpade med att hålla fast honom. Jag undrade varför han inte förvandlat sig än - en fråga jag snabbt fick besvarad.

"Jake, lugna dig", utbrast Seth. "Du måste hålla dig lugn, om du förvandlar dig kommer du bara göra något dumt, något du kommer ångra - du kommer inte kunna kontrollera din ilska!"

Utan att slita blicken från mig svarade han Seth med en sådan lugn stämma som han kunde lyckas åstadkomma - vilket vill säga, inte speciellt lugn alls.

"Jag kan inte föreställa mig att jag skulle ångra att jag slet Nathan och Gabriel i stycken!" fräste han.

Jag kom på mig själv med att trycka med båda händerna hårt mot hjärtat. Jakes blick bokstavligen borrade sig igenom mig. Jag kände mig alldeles för genomtränglig, jag kunde inte fortsätta titta på honom. Blicken som jag inte vågat släppa innan släppte jag nu för att vända mig mot Nathan.

"Flickorna", var det enda ordet jag lyckades åstadkomma. Det fanns så mycket jag ville säga till honom. Jag ville berätta för honom ordagrant hur avskyvärd han verkligen var, men då jag såg in i hans ögon gick det inte. Som om jag var uppdelad i två personer så skrek den andra personen inuti mig, den jag inte kunde kontrollera, att jag skulle låta bli - att jag hade fel. Han var inte avskyvärd. Han var vacker. Han hade rätt. Han var genialisk. Jag skakade frustrerat på huvudet, äcklad av mina egna tankar.

Nathan log varmt mot mig.

"Ett avtal är ett avtal", mumlade han. "Gledyl!" Jag hoppade till då han plötsligt höjde rösten.

"Det är jag det", hörde jag en len och oskyldig stämma säga lekfullt. Jag letade efter röstens innehavare men misslyckades. Plötsligt började klungan bakom mig att skilja på sig. Med några steg bakåt från båda hållen uppgjorde dem en slags gång mitt i klungan. Längst bak i gången stod en flicka...tonåring? Hon kunde inte vara mycket äldre än vad jag var. Då hon tog ett kliv framåt såg jag detaljerna klarare - detaljer som fick mig att dra efter andan. Långa bronze färgade lockar böljde över hennes axlar. Blek hy, svarta ögon ... Som för att fullända skönheten bar hon på en vit klänning som slutade precis nedanför hennes knän. Hon tog några säkra steg framåt med sina långa, smala och bleka ben med en fast blick på mig. Hon såg ut som en vackrare version av mig. Hon stannade bara ett steg ifrån mig och betraktade mig nyfiket i fem långa sekunder.

"Gledyl...", började Nathan och Gledyl rynkade irriterat på ögonbrynen.

"Jag vet, jag vet!" klagade hon högt. "Du behöver inte tjata Nath!" Hon vände sig om och slängde med håret så jag fick det i ansiktet. "Jag är trött på det här", mumlade hon samtidigt som Nathans hand strök henne ömt längs armen.

"Vi är vampyrer, vi blir aldrig trötta", viskade han i hennes öra. Han placerade hennes huvud mellan sina händer och tänkte precis kyssa henne då hon backade ett steg. Han gapade, förolämpad av hennes avvisning.

"Är less ett bättre ordval, Nath?"

Han pressade ihop läpparna som för att hindra sig själv från att säga något han skulle ångra. Gledyl tolkade tystnaden som ett ja.

"I så fall, är jag väldigt less", fortsatte hon samtidigt som hon åter igen vände sig mot mig. Hon höjde handen och jag ryggade tillbaka instinktivt.

"Åh, var inte rädd - jag ska inte skada dig", sa hon mjukt. Jag kvävde ett skratt. Skulle hon skada mig? Jag betraktade hennes lilla och späda kropp. Hon såg lika svag ut som jag kände mig. Hon höjde handen igen och jag lät bli att rygga tillbaka trots att det var väldigt frestande. Jag gillade inte henne. Jag gillade inte att hon var så vänlig. Ibland var vänlighet hos fienden mer skrämmande än hotfullhet. De hade inte varit vänliga mot mig om de inte fortfarande ville ha något ut av mig. Hennes hand smekte mina stora lockar och hennes blick följde mitt hår upp till fästet och sedan ner där blicken stannade på mina ögon. Jag försökte förstå vad hon tänkte, men hennes ögon var ogenomträngliga

"Jag gillar verkligen dina ögon", spann hon och log varmt mot mig.

Gilla henne eller ej, komplimanger lyckades alltid få mina kinder att hetta till. Med blicken följde Gledyl blodet som strömmade från ansiktet och samlades i en klump under ytan på mina kinder.

"Det där gillar jag ännu mer", viskade hon och rörde vid mina kinder. Hennes mjuka och smala fingrar mot mina kinder fick de små fjunen i nacken att resa på sig.

"Gledyl", morrade Nathan otåligt. Gledyl suckade ljudligt och ryckte på axlarna som en ursäktande gest.

"Du får ursäkta min make." Gledyl tog ett steg närmare mig. "Han har varit lite grinig de senaste dagarna", viskade hon i mitt öra. Jag stirrade på henne till svar. De här konversationerna skilde sig inte så mycket från de i skolan. Vad hände med deras planer om att döda mig? Gledyl backade tre steg och började se sig om. Hennes blick utforskade hela klungan av otåliga och törstiga vampyrer tills hennes blick stannade på ett tomrum mellan Alyssa och pojken som hade förmågan att hypnotisera.

"Gör så att de slutar vara rädda, och få dem att komma hit", sa Gledyl, med en lika otålig stämma som Nathan använt tidigare , samtidigt som hon pekade på det lilla tomrummet bredvid henne. Hypnos-pojken stönade ljudligt.

"För att kunna göra det vore det en fördel om jag kunde se dem!" Gledyl skrattade åt sin egen dumhet.

"Självklart", sa hon och slöt sina ögon hårt. De fem långa sekunderna hon blundade hann jag lägga märke till tre saker; hennes ögonfransar var långa som spindelben, omänskligt långa. Jag fnös åt tanken, hon var ju inte direkt mänsklig heller. Den andra saken jag lade märke till var hur hennes ansikte såg så harmoniskt ut - trots den uppenbarliga koncentrationen hon använde vid tillfället. Och till sist skymtade jag fyra små fräknar över näsan. Fräknar. Jag hade aldrig någonsin sett en vampyr med fräknar förut, inte för att Gledyl skulle se bättre ut utan dem. De små pigment fläckarna klädde henne verkligen och gick i samma ton som hennes hår, bronze färgat, precis som mitt.

I samma sekund som hon öppnade ögonen igen såg jag i ögonvrån hur tre gestalter plötsligt dök upp från ingenstans. Jag vände huvudet sakta och kunde inte låta bli att stirra på Daniella och hennes följeslagare Tre faktum gjorde mig säker på att just dessa sekunder var ingen av dem under pojkens hypnoskontroll. Första faktumet var att de allihopa hade en slappare kroppshållning än den de haft då de gått sakta och graciöst med raka ryggar över fältet. Andra faktumet var att de såg totalt förvirrade ut. Det såg nästan inövat ut då de tre flickorna samtidigt spärrade upp ögonen, gapade och tittade först till vänster - och sedan till höger. Det sista faktumet var att Daniellas blick fastnade på mig, förvånat och chockat. Hon hann bara säga halva mitt namn innan något, eller rättare sagt någon, tog kontroll över hennes och de andra flickornas kroppar. De rätade till ryggen, stängde munnen och rädslan från deras ansikten var som bortblåst. De visade ingen känsla alls. Uttryckslösheten i deras ansikten skrämde mig. Exakt samtidigt tog de fem ordentliga steg framåt mot mig och Gledyl.

"Som avtalat", spann Gledyl och log varmt mot mig. Hon tog ett steg åt sidan för att låta flickorna gå förbi henne. Stegen blev raskare. De stannade inte. Jag drog efter andan då de slutligen var framme hos mamma. Plötsligt återgick dem till den slappa kroppshållningen, vilket betydde att skölden nu hindrade dem från pojkens hypnos. Lättnaden översköljde mig då jag insåg att de hållit deras avtal. Jag hade inte offrat mig förgäves.

Gledyl vände sig mot pojken med ett varmt leende.

"Bra jobbat, Josh", berömde hon. Josh nickade till svar och tog ett steg bakom som för att säga att han hade gjort sitt nu. Jag slutade andas och allt stod stilla. Var det dags nu?

Gledyl klappade mig på axeln och gick sin väg för att ställa sig bredvid Josh lite längre bak i armén. Hjärtat slog ett dubbelslag. Ville hon inte se då jag blev dödad? Var det därför hon gått iväg? Gabriel tog tre steg fram med ett stort flin på läpparna och jag hörde ilskna morranden från min flock. Min familj.

"Tänker du låta det här ske?!" utbrast David ilsket. Jag vände mig om och såg att det var pappa han talat med. Pappa såg plågad men lugn ut.

"Om vi så ens tar ett steg framåt och visar motstånd dödar de henne ännu snabbare", viskade han. Hans ögon lös av hat. Jag kastade en forskande blick på mamma. Hennes ansiktsuttryck fick mig att stöna av smärta. Det gjorde ont. Utan att möta hennes ögon mimade jag orden.

"Jag älskar dig." Där efter vände jag mig mot Nathan och Gabriel igen och ett ljudligt skri hördes från djupet av mammas strupe. Jag bet mig hårt i läppen.

"De står där fega och skyddade bakom din mammas sköld utan ens försöka rädda dig", skrattade Gabriel hånfullt. "Jag är nyfiken, hur känns det egentligen?" fortsatte han sedan med en spelad nyfikenhet. Jag svarade inte. Dels för att jag visste att han bara frågade för att provocera mig...eller de andra, och dels för att jag visste att om jag skulle öppna munnen skulle jag skrika minst lika högt som mamma.

Gabriel såg uppriktigt besviken då jag inte svarade.

"Nå väl", muttrade han och ryckte på axlarna. Han vände sig sedan mot sin bror och viskade något ohörbart i hans öra. Jag knöt knogarna hårt och blundade. Jag kände mig plötsligt yr och hörde inget alls. Jag hörde ingen bris, inga fotsteg, inget morrande, ingen viskning...Inte ens mina egna andetag. Jag spärrade upp ögonen och jag stod fortfarande kvar, mitt i klungan. Jag såg vampyrerna runt om mig viska saker i varandras öron, jag såg dem allihopa ta ett steg bakåt i samma sekund. Jag såg Gabriel närma sig med långsamma steg. Jag vägrade se han i ansiktet. Jag var redan yr, jag behövde inte svimma också. Det var nu jag insåg det faktum jag inte varit rädd för innan. Jag skulle dö. Jag skulle aldrig få känna Jakes varma kropp mot mig igen. Jag skulle aldrig få känna mammas varsamma kyss mot min panna igen. Jag skulle aldrig få känna tryggheten som pappa gav mig igen. Jag skulle aldrig få förlora mig i Davids ögon igen... Jag fortsatte se ner i marken, som närmade sig mer och mer. Slutligen kände jag markytan mot min kind och allt blev svart.

 


Cf Kapitel 19

Om det inte vore för Jakes inre morrande och frustrerade andetag hade det varit total tystnad. Resten stod som förstenade, andades inte och sa inte ett ord - som om Davids ord kastat en förtrollelse över oss allihopa. Hur jag än kämpade för att finna de rätta orden så slutade det bara med ett enda stort kaos i mitt huvud. Jag blundade och kunde se ord i form av färgglada bokstäver med olika konstiga mönster passera min hjärna. Inte ett enda ord stannade tillräckligt länge i mitt medvetande för att jag skulle uppfatta vad det betydde. Jakes grepp blev ännu hårdare runt mig men till min lättnad hade hans andning blivit lugnare. Jag såg in i hans mörka ögon och insåg att den Jake jag trodde jag visste allt om inte existerade längre. Något hade förändrats. Jake var förändrad. Vi var förändrade. Inte som om bandet mellan oss blivit avklippt, snarare som om någon drog i det, töjde ut det... Det gjorde ont i oss båda men vi kunde lugna oss i vetskap om att det bara skulle göra oss starkare. Eller, vi kunde i alla fall hoppas på att det skulle göra oss starkare. Jag lossade Jakes ena hand runt min midja och förde upp den mot mina läppar. Jakes omedvetna gapande mun och intensiva blick fick mig att rodna. Det var i samma ögonblick som blodet samlades i mina kinder och en lätt bris tog tag i mitt hår som något verkligen avbröt tystnaden. Jag vände mig snabbt om med Jakes händer låsta på mina axlar. Någonting hade flugit in i trädet vid utkanten av fältet.

"Det finns absolut inget skäl för dig att försöka attackera skölden, tror du att du ensam kan bryta dig igenom den?" röt Nathan. Jag försökte ta ett steg bakåt, men Jake som stod bakom var stilla som en staty. Till skillnad från mig hade inte hans hjärta börjat dunka omänskligt snabbt av Nathans plötsligt skrämmande ton. Jag sökte igenom skogen med min blick och fann tillslut det jag letat efter; Gabriel sittandes på en av de högsta grenarna i en ståtlig gran. Med ett ursinnigt ansiktsuttryck hoppade han ner för trädet och landade på alla fyra, likt ett lejon. Men sedan reste han sig upp och rätade på ryggen, vilket återgav honom hans forna elegans.

"Om du gör det där igen, dödar jag dig, Nathan." Gabriels ansikte var nu bara två centimeter ifrån Nathans. Han gav honom en genomträngande blick. Trots obehaget i Gabriels ögon höll Nathan trotsigt kvar hans blick.

"Jag skulle verkligen vilja se dig försöka", sa han sedan med ett flin på läpparna. Gabriel backade några steg utan att släppa hans blick. Tillslut vände han sig om mot David.

"Du vet inte vad kärlek är för något", fräste han.

David hånlog.

"Och det gör du?"

"Jag är inte den som lämnade min familj", väste han mellan tänderna. "Eller, ja det ut av familjen som återstår." Han gav pappa en menande blick.

"Jag hade inget val."

"Du hade massa val, David." Nu var det Gabriel som talade. "Det här är din sista chans. Förena dig med oss, eller dö med dem."

David skrockade och skakade på huvudet.

"Tror du inte jag har tänkt igenom mitt val noga, Nath? Jag valde det här. Jag valde...Renesmee", han sneglade på mig och jag tittade tillbaka med en nyfiken blick. David harklade sig.

"Hursomhelst, jag skulle inte ha valt det här om jag inte vore hundra procent säker på mitt val, så det är ingen idé att du ens försöker."

Nathan ryckte på axlarna oberört.

"Jag hoppas du förstår att jag gjort allt i min makt för att få dig att se klart David, det är verkligen synd att det ska behöva sluta såhär." Nathan vände sig om och nickade mot en kvinna, bara några centimeter kortare än han själv. Hon nickade tillbaka, gick förbi honom och ställde sig längst fram framför armén. Hon stod stilla, slöt ögonen och verkade koncentrera sig.

"Vad gör hon?"

Jag vände mig snabbt om och lade märke till Carlisle som stått längst bak hela tiden. Jag hade knappt märkt att han var där.

"Jag försöker lista ut det", svarade pappa och slöt ögonen precis som den svarthåriga kvinnan. Jag fortsatte betrakta Carlisle. Han såg ytterst...besvärad ut. Jag kysste Jakes hand och lämnade honom sedan för att kunna prata lite enskilt med Carlisle, vilket egentligen var totalt lönlöst. Alla hörde oss ändå.

"Har du varit här hela tiden?" frågade jag förvånat.

Han nickade allvarligt. Jag hade aldrig sett Carlisle som den som stod sist i ledet. Han var född till  ledare och borde stå framme med pappa och fatta de svåra besluten.

"Jag...har tänkt...", sa han sedan, mer till sig själv än till mig. Han tittade sedan uppmärksamt på mig. "...och iakttagit", avslutade han. Jag försökte förstå vad han ville komma fram till men misslyckades, vilket han verkade märka.

"Jag har sett Edwards fantastiska ledarskap, jag lämnar därför det här i era händer...Jasper behöver min hjälp." Jag skulle just protestera då jag hörde Seths flämtande. På fältet befann sig nu Daniella och de andra två flickorna.

"Carlisle du kan inte nu...", jag avbröt mig själv då jag såg att han var borta. "Nejnejnej", klagade och begravde ansiktet i händerna. Mellan fingrarna kikade jag på flickorna som hypnotiserat gick fram tre steg, långsamt och väldigt stelt. Flickorna påminde mig om tre par marionettdockor.

Pappa var genast vid min sida.

"Du är inte skadad?"

Jag skakade på huvudet.
"Nej, Carlisle..." Jag tryckte mina händer hårt mot hans bröst och visade honom en repris av mitt och Carlisles korta samtal.

Jag kunde inte tolka pappas ansiktsuttryck. Det var...tomt.

Jag placerade min hand på hans axel och han tittade upp.

"Carlisle litar på oss. Han tror på oss. Vi klarar det utan honom."

Pappa log svagt och nickade.

"Du har rätt", suckade han. "Jag tänker inte göra honom besviken."

Jag nickade instämmande.

"Det kommer du inte göra."

Även om pappa skulle misslyckas totalt med sitt ledarskap så visste jag att Carlisle inte skulle bli besviken. Han kunde aldrig bli besviken på pappa.

"Är allt okej?" frågade Jake oroligt. När jag äntligen slappnade av kände jag hur rynkorna mellan ögonbrynen slätades ut. Jag hade varit förstenad i samma uttryck Carlisle givit mig då han lämnat oss.

"Jag...är det fel att svara att inget är okej just nu?" Jag nickade menande mot flickorna som nu stannat fem meter ifrån våra motståndare.

"Ge oss Renesmee, och vi skonar flickorna", väste Alyssa högt och log överlägset.

Av chock, stannade alla upp. Mammas ansikte fylldes av panik och David stannade mitt i en rörelse. Efter de tre långa sekunderna av chock agerade alla instinktivt. Varulvarna radade upp sig bredvid mamma, morrandes. David ställde sig framför mig, Emmett och Rosalie morrade våldsamt och Jake skakade men försökte stå emot förvandlingen som bubblade upp innanför ytan.

"Det kommer inte hända!" röt mamma ilsket.

Alyssa log, men såg innerligt besviken ut denna gång.

"Det var synd kära Bella. Väldigt synd. Håller ditt ... sällskap med dig?"

Paul, Sam och hela flocken morrade till svar.

Alyssa hånlog.

"Jag tar det som ett ja. Men som sagt, väldigt synd att det ska behöva sluta såhär."

Ingen protesterade. Gapandes, stirrade jag på min omgivning. Tänkte de låta det här ske? Tänkte de låta Alyssa ta död på de oskyldiga flickorna? Var de verkligen villiga att låta det ske, för min skull? Som svar på mina inre frågor kramade Jake om mig och tryckte mitt ansikte mot hans bröst.

"Blunda, Nessie. Och snälla, för guds skull - lyssna inte."

Jag slet lös mig själv från hans grepp och stirrade på honom chockat.

"Hu-hur kan du ens säga så?!" utbrast jag. Jake tog ett steg fram och torkade bort en vilsen tår som funnit sin väg runt kinden.

"Det är det enda sättet", mumlade han. Det här var inte den Jake jag kände. Var det möjligt att allihopa kunde älska mig så pass mycket att de var villiga att offra de oskyldiga flickorna för min skull? Jag skakade på huvudet som svar på mina egna tankar. Hela situationen var orealistisk. Att låta tre människor dö för en. Bara en sån sak gjorde situationen uppenbar, hur det hela måste sluta.

Jake såg med en plågad blick på mig.

"Nessie, du...du kan inte dö. Vi tänker inte tillåta det. Jag tänker inte tillåta det. Om vi överlämnar dig skulle de kanske låta dig uppleva något värre än döden." Jag blinkade och ännu en tår föll ner för mina rosiga kinder.

"Och flickorna?" Min röst lät sprucken. Jake såg nu ner i marken.

"Jag försöker komma på en lösning...Men, jag tror inte det finns någon, Nessie", viskade han.

Jag skakade på huvudet missnöjt.

"Jag kan inte låta det här hända, Jake. Jag tänker inte låta det hända." Jake tittade hastigt upp och spärrade upp sina störa bruna ögon.

"Snälla", bad han förtvivlat samtidigt som han tog tag i mina axlar och lutade sitt huvud mot mitt. "Gör inget dumt, Nessie. Du måste lova mig det. Lova mig. Här och nu."

Hans läppar snuddade vid mina och hans ena hand gled ner längs min vänstra arm. Jag rös till. Min hud brändes vid varje beröring. Jag gav mig själv fem sekunder för att kunna dra in ett djupt andetag och sedan andas ut. Jag vägrade se in i hans ögon. Jag visste vilken form av övertalning han körde på nu, och jag tänkte inte vika mig. Jake tog försiktigt tag i min haka och vände upp mitt huvud, så jag blev tvungen att göra det jag fruktat. Jag försökte titta bort, jag försökte låtsas bli distraherad av något, men allt var förgäves.

"Se på mig", vädjade han och då jag väl uppfyllde hans önskan skymtade jag en tår i hans ena ögonvrå. "Jag kan inte förlora dig. Du är mitt liv. Jag älskar dig."

"Jag vet", viskade jag. "Jag älskar dig också, Jakie."

Jag försökte att inte tänka på det beslut jag redan fattat. Jag behövde inte tänka igenom mitt val, det hade jag redan gjort innan för säkerhetens skull om jag skulle ställas inför en liknande situation. Det var tänkt att jag skulle ge Jake en snabb och varsam kyss innan jag begav mig men då våra läppar väl möttes var det inte längre jag som styrde. Som en slags magnetstyrka drogs jag till honom. Mina händer flätades in i hans rufsiga hår och kyssen balanserade på linjen mellan rent nöje och begär. Jag kom på mig själv med att tänka på hur perfekt våra läppar formades efter varandra. Det var i princip allt jag lyckades tänka. Jag var överväldigad av Jakes ivriga och desperata svar på min kyss. Jag brydde mig inte om majoriteten av flocken som stirrade på oss. Jag hade inte tid att bry mig. Jake avbröt kyssen skickligt och snabbt för att dra in ett andetag. Luften fyllde även mig och det var allt som behövdes för att jag skulle kunna tänka klart igen. Jag kysste Jake snabbt och drog mig undan innan han kunde kyssa mig tillbaka. Jag såg på honom och log. Det var så mycket jag ville säga till honom, men inget som jag kunde säga utan att han skulle bli misstänksam. Jag kände tårarna i ögonvrån, hur de trängde sig fram våldsamt. Jag vände mig snabbt för att han inte skulle se mitt upprörda ansikte. Jag marscherade snabbt fram och stannade bredvid David. David betraktade mig med både nyfikenhet och oro. Jag log bara mot honom, tacksamt.

"Tack."

Oron försvann från hans ansikte men nyfikenheten steg.

"Tack för vad?"

Jag svarade inte.

"Renesmee...Tack för vad?" envisades han.

Jag tog hans hand och han tittade genast förvånat på mig. Jag tryckte handen, nästan för hårt och släppte den snabbt efteråt.

"Tack", upprepade jag. Oron var tillbaka i hans ansikte. Jag drog in ett djupt andetag, slöt mina ögon och räknade baklänges från tio till noll. Under de få sekunderna passerade minnen i mitt huvud. Bilder...Känslor. Glädje. Skratt. Jag suckade. Jakes skratt. Hans underbara fina skratt. Minnet av det avslappnade och hjärtliga skrattet fick mig att vilja springa tillbaka, rakt in i hans famn. Känna hans armar runt mig, känna hans läppar mot mina... Jag andades ut och öppnade ögonen igen. I ögonvrån såg jag hur David fortfarande betraktade mig, oroat. Jag log för mig själv. Det här var slutet. Ett vackert slut. Jag skulle dö för de jag älskade. Jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att dö på. Pappa vände sig hastigt om för att stirra i chock på mig. Jag vet inte vad han hade uppfattat ut av det jag tänkt, men förmodligen inte mycket. Han hade redan fullt upp med att kolla till mamma.

Jag älskar dig pappa

, tänkte jag innerligt och hans ansiktsuttryck blev förvrängt i förtvivlan och smärta. Innan han hann reagera mer än så tog jag sats och sprang för livet. För deras liv. Bakom mig hörde jag skrik av smärta, röster som skrek mitt namn men jag blockerade bort deras röster. Den enda rösten jag inte kunde tysta ner var min egen. Min inre röst skrek, av rädsla. Kroppen var i uppror men jag kämpade emot och försökte fokusera på mitt mål. Jag spärrade upp ögonen då jag mötte Alyssas lömska ögon. Hon närmade sig.

(Liiite längre kap blev det! Ganska svårt kapitel, fick komma på saker jag inte tänkt ut innan osv. Men nu vet jag hur allt kommer gå från detta kap till det sista , kan inte vänta tills ni får läsa resten:D Måste bara bli klar!)

Cold Fire Kap 18


Snabb som en jaguar. Stark som en björn. Smidig som en orm. Styrkor som var avsedda för att skydda vampyrens existens. Men vem eller vad som nu än skapade oss, glömde smärtan som kom in ifrån. Där kunde det skada vampyrerna, precis lika mycket som på människorna. Kanske till och med mer på vampyrerna? Vi är skapade monster, skapade till att döda och suga livet ur folket. Trots att vissa står emot törsten och lever på ett helt annat sätt än vad vi är skapade till, så finns alltid den plågande skulden inuti oss, pågrund av det vi är. På insidan kunde ingen skydda oss. På insidan var vi sårbara. Jag kände värken in ifrån och jag ville skrika högt, men jag kunde inte hitta min röst. Det kändes som att jag låg där i en evighet. Jag försökte dra min hand till mig, men hittade inte den heller, som om jag vore kropplös och endast mina tankar var fångad i ett mörkt vakuum. Just då jag börjat förlora hoppet om att någonsin vakna upp igen ur denna mörka avgrund hörde jag mitt samvete. Det talade mig, med en bruten och sorgsen stämma.
Vakna, Renesmee. Jag vet att du kommer göra det rätta.
Det rätta? Vad var egentligen det rätta?
Du vet, innerst inne, att det du gör just nu inte är rätt. Dina älskade står på en hårfin linje mellan liv och död, medan du är den sista som kommer möta döden bakom deras skydd. Du vet, att du kan avsluta det här och nu!
Jag lät väldigt olik mig själv, rösten var...bruten. Men jag visste att det var min röst, mitt samvete, i mitt huvud. För exakt det samvetet sagt till mig hade jag gått igenom hundra gånger om i mitt huvud innan.
Vakna nu, Renesmee! Vakna. Och fullborda ditt öde. Så mycket de har offrat för dig... Nu är det din tur.
Det är min tur, upprepade jag i tankarna. Min tur. Jag kände hur det svarta vakuumet drogs ifrån mig samtidigt som en röst skrek:
"STOP!"
Den här gången var det inte mitt samvete som talade.
Jag drog efter andan och flög upp i sittande ställning. Jag vinglade till lite då jag försökte ställa mig upp. Jag var fortfarande väldigt omtöcknad. Det första mina ögon mötte då jag väl öppnade dem var en stor och rufsig varulv. Jag såg in i de bruna varma ögonen som såg smått lättade ut. Jake gnydde lite  samtidigt som han slickade mig i ansiktet.
"Jag älskar dig, Jakie", mumlade jag och log för mig själv.
"Åh, älskling är du okej?!" hörde jag mamma ropa.
"Jag mår bra, mamma", svarade jag utan att slita mina ögon från Jake.
"Din mammas sköld kommer inte hålla er säkra för evigt. Tiden rinner ut. Och då den gör det, kommer det vara försent..."
Jag rynkade på ögonbrynen och nöp mig själv i armen. Jag var vaken. Så varför hörde jag fortfarande min brutna röst?
När jag tittade upp från min arm jag klämt i hårt så tittade Jake inte på mig längre. Han hade vänt sig mot något framfor oss, liksom pappa och Sam. Alla tre stod där framme och morrade åt den lugna och stilla armén. Deras olika dofter träffade mig på en och samma gång då en kraftig bris drog förbi.
"STOP", röt pappa. "Jag sa stop!"
Jag följde hans blick som ledde mig rakt till en kvinna som påminde väldigt mycket om Ayssa. Likadant brunt drömhår och likadana läskiga, men väldigt inbjudande svarta ögon. Hon öppnade munnen och hennes läppar hänförde mig. Perfekta, blodröda och fylliga läppar som formade ord efter ord då hon yttrade sig.
"Du vet vad du borde göra", spann hon och jag kände igen den brutna rösten. Mina ögon smalnade till små streck. Det var inte mitt samvete som hade talat med mig i det mörka tomrummet jag fallit ner i.
Jag såg nu in i hennes lömska ögon och för ett ögonblick trodde jag att det var omöjligt att slita blicken från henne, men då ställde sig pappa framför mig. Han höll mitt ansikte mellan sina stadiga händer och såg in i mina ögon.
"Jag vet vad du tänkte. Jag hörde dig hela tiden då du svimmade. De försöker lägga skuldkänslor på dig och jag vet hur frestande det måste vara att göra som hon säger, men du får inte, under några omständigheter som helst, vika dig för deras manipulation Det här inte en enmansshow, vi står i det här tillsammans. Som en familj. Och som en familj ska vi klara det här tillsammans också."
Alla verkade lyssna uppmärksamt på pappas lilla tal och mumlade instämmande.
Jag kunde inte göra annat än att nicka. Pappa såg osäker ut tvärt, men efter att ha lyssnat intensivt på mina tankar, suckade han tillslut nöjt och kysste mig på pannan.
"Jag litar på dig", tillade han sedan tyst.
Ännu en gång, nickade jag till svar.
"Som en familj", upprepade jag svagt och hörde undertonen av tvivel i min egen röst.
"Jag kan se att du har gjort ditt val, Renesmee", sa Alyssa och log.
Jag vägrade att titta på henne, för om jag gjorde det skulle hon genast genomskåda mig. Jag hade inte gjort ett val än. Efter att ha tänkt den tanken var jag beredd på pappas möjliga reaktion, men han var allt för koncentrerad på mamma nu för att uppfatta den.
"Edward, han ger inte upp!" klagade mamma. "Och han är så jäkla stark. Jag har aldrig bekämpat en sådan stark kraft förut!"
Både Jake och pappa var uppmärksamma. Varje gång mamma gjorde någon grimas-liknande min var pappa framme hos henne, beredd på att slänga sig framför henne om skölden skulle ge efter.
"Det är okej, älskling", sa pappa. "Ditt motstånd kommer snart knäcka Dennois." Jag betraktade pojken. Att döma efter namnets uttal så antog jag att han var fransk. Han hade kort svart hår som matchade hans nuvarande ögonfärg. Min blick svepte ner för hans perfekta bleka ansikte med de mörka läpparna som han nu pressat ihop hårt.
"Håll ut", viskade pappa. "Han kommer snart ge upp, han kommer inse hur ogenomtränglig din sköld verkligen är."
Trettio långa sekunder där efter gjorde han det pappa påstått att han skulle göra. Dennois slappnade av i ansiktet och backade ett steg. Mamma skrattade lättat men släppte inte koncentrationen för det. Det var inte tillräckligt för att alla i flocken skulle jubla av glädje, men ett leende kunde man se på var och vartannat ansikte. Jag utbytte blickar med Rosalie som såg, otroligt nog, mer lättad ut än vad jag kände mig. Och vi alla kände oss lättade, det fanns ingen tvekan om saken. Men glädjen och lättnaden blev kortvarig. Då jag vände mig om för att ge Alyssa mitt triumferande leende så märkte jag något med hennes ansiktsuttryck. Hon såg inte det minsta orolig eller bitter ut. Hon log bara lömskt mot mig, det där flinet som fick allt hår på kroppen att resa sig. Så långt hon kunde se, så var hon långt ifrån ett nederlag. Hon såg trygg och säker ut, vilket självfallet gjorde mig osäker. Hon såg överlägset på mig, som om vi missat något. Där efter hände allt väldigt snabbt. Pappa tog ett steg bakåt och drog mig med sig. Ögonen spärrades upp på varenda en ur flocken och fasan fick mitt hjärta skrika av förtvivlan. Bakom Alyssa dök två män upp i sina matchande blåa kappor med huvor. Samtidigt drog de bak deras huvor och blottade sina rovlystna ansikten. I samma sekund hörde jag pappa viska förfärat:
"Jag hade fel..."
Bröderna Leavesteen hade stått där bakom i armén, hela tiden. Att jag hade varit lättad gjorde inte saken bättre, nu var jag inte ett dugg känslomässigt redo för detta övertag. Av rädsla fattade jag snabbt en hand bredvid mig men var inte säker på vems förrän jag såg in i Davids förvånade ögon. Han log och jag intalade mig själv att jag var tvungen till att släppa greppet om hans hand. Jag behövde inte göra illa honom mer än vad jag redan gjort. Men han hann före mig. Han tryckte åt min hand försiktigt innan han släppte den för att sedan ställa sig bredvid mamma, längst fram bakom skölden.
"Vad ni än vill ha, kommer ni inte få det!" morrade David ilsket.
Nathan tog ett steg fram.
"Min kära bror, minns du vad vi alltid sa under våra år av träning inför den här striden?"
Jag synade Nathan, sedan David. Bröderna var så olika som de kunde bli vid just detta tillfälle. Nathan var lugn med det mörka håret kort och glansigt runt ansiktet. David däremot var ilsken och hans mörka hår var spretigt, vilket tillsammans med hans ögon som lös av hat fick honom att se smått galen ut.
Det var tyst. David hade fortfarande inte svarat.
"Nåväl", sa Nathan tillslut. "Du verkar ha glömt allt vad gäller brödraskapet, Dave."
Då Nathan uttalade Davids smeknamn förändrades något i stämningen, så fort men ändå diskret. Davids hårda ansiktsuttryck mjuknade och jag kände mig bara eländig. Pågrund av mig var han åtskild från sina bröder, sin enda kvarlevande familj. Det var pågrund av mig som han plågades.
David suckade uppgivet och såg sedan allvarligt på Nathan.
"Alla gör sina misstag, Nath. Mitt var att låta brödraskapet gå för långt. Vi spenderade år på en hämnd som var uppbygd på hat. Det är slöseri i mina ögon."

Nathan såg ut att vilja skratta.
"Slöseri på vad, min bror? Tid? Tid är obetydligt. Tid är oändligt."

David skakade på huvudet.

"Ingen dag är den andre lik, och du tar för givet att din existens aldrig kommer bli hotad. Bara för att vi är vampyrer betyder det inte att vi är odödliga."

"Självklart inte", instämde Nathan. "Men tillsammans skulle inte våran existens bli hotad någonsin, vi skulle vara starka tillsammans. Var det inte det vi lovade varandra?"

David pressade ihop läpparna och det hårda uttrycket var ännu en gång på plats. Jag undrade om han försökte dölja sin osäkerhet. David såg på mig och log plötsligt, som om allt var okej. Som om allt redan vart ordnat, fixat. Som om ingen av oss hade något att oroa sig för.

"Vad kan jag säga min käre broder?" sa han sedan och leendet blev bredare. "Jag har ändrat min åsikt. Jag har ändrat min syn på livet."

Gabriel morrade högt men slutade snabbt då Nathan blängde ilsket på honom.

"På det sättet..." Nathan såg fundersam ut, men fortfarande så lugn. För lugn för en situation som denna. Sedan rynkade han på ögonbrynen och såg med en spelad oförstående blick på David.

"Men varför?"

Hans blick vandrade från David till mig och tillbaka igen.

"Pågrund av henne? Och vad exakt får du ut av det här? Är hon ditt pris?"

David såg nu ner i marken med ett plågat uttryck i det annars så harmoniska ansiktet.

"Ibland får man inte vad man vill ha", mumlade han.

Jake som utan att jag märkt det förvandlat sig tillbaka till människa lade sin hand runt min midja och fjärilarna i magen flög vilt omkring då jag kände hans nakna överkropp mot min. Jag tittade ner på hans svarta shorts och undrade förbryllat vart han fick alla kläder ifrån.

"Inte?" sa Nathan fundersamt.

David skakade på huvudet och såg sedan bestämt på sin bror.

"Nej, men det betyder inte att man ska sluta kämpa."

Han kastade en blick på mig och jag kände hur Jakes grepp runt min midja hårdnade.

Nathan lade huvudet på sned med förbryllade ögon.

"Det gör mig verkligen ledsen att se dig stå där och kämpa livet ur dig för något du aldrig ens kommer få vidröra."

"Jag bryr mig inte om det där", svarade David avfärdande. "Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag lät er ta henne...", hans röst sprack.

Ännu en gång betraktade Nathan mig, med frågande ögon.

"Och varför är det så?"

David såg förvånat på honom. Ingen av oss hade förväntat oss en fråga om en sådan glasklar sak. Jakes händer hårdnade omedvetet ännu mer runt min midja, men jag brydde mig inte om det utan såg bara ner i marken, spänt och plågat. Jag hatade Nathan. Jag hatade honom för det han tvingade David att göra.
"Varför?" upprepade Nathan.
Jag hörde David dra in ett djupt andetag.
"För jag älskar henne."

Slut på kapitel 18


The story continues...

Har jag världens bästa läsare..eller har jag världens bästa läsare!?


En tjej vid Linda skickade detta bokomslag till CF på min personliga mail (jasminesaid@hotmail.com  ,ni andra som mailar - vänd er till twilightfans.blogg@live.se helst!) Som sagt så har jag ju redan ett omslag till boken som duktiga Sara har gjort men det här fina är helt klart värd en plats i CF kategorin på bloggen!♥


Älskar det där isiga runt bladen! Tack Linda :)


Kapitel 17 - Cold Fire

Under fem långa sekunder blev allt tyst igen. Ingen sa något. Ingen andades. Ingen rörde sig. Jake var den som tillslut avbröt tystnaden.

"Vad fan ... är det där?" sa han och kisade mot kullen. Vi alla följde hans blick som stannade på ett par svarta luvor som dök upp sakta. Tillslut kunde man se ett ansikte...sen ett till... Sen kom hela armén som en explosion. Vissa hoppade fram, vissa sprang fram och vissa gick sakta med lömska leenden på deras bleka ansikten. Längst bak kom en liten flicka gåendes. Jag antog att det var den lilla flickan jag hört i skogen, Alyssa. Trots att hon var så pass liten och späd jämfört med de andra i armén så var hon den enda som gav mig ilningar längs ryggraden. Jake pressade samman läpparna bestämt. Jag såg rädsla och panik i hans ögon. Han blundade hårt, och som om en våg dragit med sig all rädsla och panik, så fanns inget ut av det kvar då han öppnade ögonen igen. Jake var redo. Med två bestämda kliv ställde han sig framför mig.

"Hur går det, min älskade?", viskade pappa oroligt i mammas ena öra.

"Gör inte det där", väste mamma snabbt.

"Vad då?" undrade han förbryllat.

"Du distraherar mig!" utbrast hon.

"Åh", sa han och tog ett kliv åt sidan.

"Ingen har attackerat skölden än, så det går bra för tillfället", sa hon sedan för att lugna honom.

Armén hade nu stannat mitt på fältet och Alyssa som gått längst bak innan stod nu längst fram.

"Hur vet du hennes namn?" frågade pappa förbryllat.

"Jag hörde henne i skogen", svarade jag snabbt och den lilla tillbakablicken i mitt huvud verkade göra honom nöjd.

Jag såg mig om och betraktade alla ansikten. Quill och Embry som stått i bakrunden var redan förvandlade. Båda stod på alla fyra, ilskna och fokuserade. Bredvid stod Paul och Leah som inte bytt skepnad än. Sam stod precis som Jake, framför mig. Och bakom mig stod Emmett hand i hand med Rosalie. Men jag hade ännu inte sett det ansikte jag letat efter.

"Jag är här", sa hans röst och jag vände mig snabbt om.

"Hey, hur visste du att jag letade efter dig?"

"Jag visste inte, jag hoppades." Det ryckte i hans mungipor.

"Åh, okej", andades jag. Jag såg ner i marken, för jag visste att om jag såg in i hans ögon skulle jag tappa fattningen helt.

"Dina bröder är inte här", sa jag sedan.

"Nej, de borde ha varit här för länge sedan. De måste ha ändrat på planerna en aning."

Jag hoppade till då Emmett plötsligt stod bredvid oss. Han var vänd mot David.

"Finns det någon möjlighet att dina bröder samarbetar med Volturi?" frågade han uppjagat.

"Nej", svarade han snabbt. "Inte en chans. De hatar Volturi. De enda de hatar mer är...", han avbröt sig och gav Emmett en menande blick. "Ja, ni kan ju gissa", avslutade han sedan.

Emmett nickade och drog sig sedan tillbaka för att hålla om sin bekymrade Rosalie. Kort där efter lämnade även David mig för att gå fram till Jake. Mitt hjärta slog ett dubbelslag då han knackade Jake på axeln. Vad höll han på med? Var det här rätt timing för att starta bråk?! Jake vände sig förvånat om och, till min lättnad, gav han inga tecken på att han var upprörd. David böjde sig över axeln på Jake och viskade något väldigt lågt. De enda ord jag lyckades uppfatta var "bra och Renesmee". Jake kastade en blick mot mig och svarade, till skillnad från David, inte med en sådan värst låg stämma.

"Jag vet, jag är orolig över henne också. Okej? Tro mig, och jag tänker inte låta henne bli skadad. Och om du älskar Renesmee borde du också skydda henne."

Davids ögon var nu kolsvarta och han blängde ursinnigt på Jake.

"Jag skyddar henne redan, Black", svarade han. Jag kände hur det hettade till i mina kinder och då David sneglade mot mitt håll kollade jag, nästan för fort, bort. Jag vände min uppmärksamhet mot armén som fortfarande stod stilla men hann ändå uppfatta Davids ord;

"...med mitt liv."

För att skaka av mig de annorlunda känslorna som överväldigade mig så lämnade jag dem bakom mig och gick fram till pappa som med ett vakande öga betraktade varje reaktion hos mamma. Hon stod fortfarande koncentrerad med slutna ögon.

"Vad händer?"

"De väntar på något. Jag tror det är bröderna, men är inte säker. De tänker på allt från frukt och blod till Eiffeltornet och månen", svarade han utan att slita blicken från mamma.

Jag gav honom en förbryllad blick.

"Det betyder att de vet om min lilla talang, de gör allt för att jag inte ska tränga mig in i deras huv...", han avbröt sig och morrade ljudligt mot en yngre pojke, kanske bara något år yngre än mig, som hade klivit fram tre steg och stod nu stilla och flinade.

"Var beredd, Bella, det kommer en attack!" skrek pappa högt.

Mamma blundade hårdare och man kunde se när attacken nådde fram, för just vid det ögonblicket stönade mamma högt och blottade tänderna, vilket fick henne att likna ett ilsket rovdjur - vilket hon vid den tidpunkten var också.

"Vad gör han?" frågade Jake och blängde på pojken, så intensivt att det hade fått i alla fall mig att tappa kontrollen på en gång.

Pappa svarade på frågan, men riktade den mer åt mamma.

"Han försöker ta sig in ditt huvud, Bella! Om han lyckas så kommer han kunna ta kontrollen över din hjärna och hypnotisera dig till vad han än vill, var stark älskling!"

För ett ögonblick såg mamma chockad ut, men sen blundade hon åter igen och koncentrerade sig mer intensivt än någonsin.

"Men om han kan hypnotisera...", mumlade jag tyst för mig själv, "...så...så..." Man kunde nästan höra klicket i mitt huvud då jag kopplade ihop pappas ord och de tre flickor till offer som nyss gått över det stormande fältet. "Det är han som har hypnotiserat flickorna!" utbrast jag. Pappa nickade och samma faktum gick upp för de andra, att döma av deras instämmanden.

Pappa vände sig mot mig.

"Är det något du vet, Nessie, som du inte berättat en? Något du hört i skogen? Vi behöver verkligen all info vi kan få."

Jag tänkte tillbaka till skogen och mindes samtalet mellan Reyna och Alyssa. Alyssa som hade något sorts övernaturligt luktsinne...

Pappa höjde på ögonbrynet.

"Något mer?" frågade han, besvärad över deras minst sagt imponerande gåvor.

Jag tänkte tillbaka ännu en gång men mindes ingen mer dold talang, och med mitt orubbliga minne måste det naturligtvis stämma också.

Pappa nickade tacksamt och vände sig ännu en gång mot mamma, ytterst bekymrad.

"Klarar hon av det?" frågade Jake bekymrat. Pappa ryckte på axlarna.

"I detta fall vet jag lika lite som du, Jake. Tyvärr."

Det stack till i hjärtat av att se mamma så fysiskt och pappa så psykiskt plågad. Ännu en gång stod jag där, bland alla som var redo att dö för min skull, och jag visste  om armén på något sätt skulle hitta ett hål i mammas sköld så skulle jag inte få vara kvar tillräckligt länge för att se vilka som dog och överlevde i striden för min överlevnad. Jag stirrade ilsket på pojken som stod kvar på exakt samma ställe, i exakt samma ställning, som bar på ett stort lekfullt flin. Det gav mig kalla kårar. Men kort efter det bubblade det upp en helt annan känsla inom mig. Irrationen blev starkare och starkare för varje sekund han stod kvar och flinade, för varje sekund mamma kämpade för alla våras liv. Plötsligt slog det mig att det kanske inte bara var pojken som gav sig på mamma i detta nu, det var trots allt en hel armé klädda i mörkblåa kappor. Samtidigt som jag tänkte tanken vände sig pappa om mot mig och nickade som ett bekräftande. Jag drog efter andan och kände mig plötsligt yr. Alla starka vampyrgener inuti mig kändes som bortblåsta. Jag kände mig inte mer än en svag människa med ett brustet hjärta. Det var då jag tänkte på mitt veka hjärta som jag insåg att jag stått och tryckt mot det med ena handen, med näven knuten så fruktansvärt hårt att det värkte i knogarna då jag äntligen lättade på greppet. Jag såg mig om och inget i tillvaron förändrades. Tiden kunde lika gärna stå stilla, det skulle inte vara någon skillnad. Jag var trött och sliten inombords och klarade inte av att se mamma kämpa och lida en enda sekund till. Pappa vände sig om och spärrade upp ögonen. Jag såg på honom bestämt och gick i rask takt fram till han och mamma. Jag ställde mig mellan dem och harklade mig.

"Nej, Nessie. De är inte här för att förhandla. De är här för att döda!" utbrast pappa.

Jag ignorerade honom.

"Jag vet vad ni vill ha!" ropade jag högt. Den första uppmärksamheten jag lyckades fånga var Alyssas. Hon tittade upp och betraktade mig nyfiket. Ingen av dem svarade. Jag skulle precis höja rösten och fortsätta på mitt smått inövade tal då Jake drog mig i armen.

"Vad håller du på med?!" utbrast han ilsket.

Jag visste att det enda som kunde få honom att lugna sig nu var min beröring. Jag placerade min hand mot hans nakna bröst och beröringen fick honom att skälva till.

"Jag vet vad jag gör, för en gångs skull - lita på mig, Jake." Jag släppte inte hans blick.

Jake svalde, nickade och tog ett kliv bak. Pappa och resten av flocken betraktade mig nyfiket.

Jag vände mig om igen mot Alyssa som fortfarande såg på mig uppmärksamt.

"Ni ser oss som ett hot. Och ni kämpar för bröderna Leavsteen som inte ens finns på plats. Både ni och jag vet mycket väl att vi inte är ett hot för de som inte gör oss något illa. Det måste finnas någon...baktande. Vad har Nathan och Gabriel sagt till er egentligen? Hur har de... manipulerat er?"

En man vars ansikte jag inte kunde se bakom luvan tog ett kliv fram, morrandes. Alyssa stoppade honom snabbt genom att trycka sin hand mot hans bröst, omsorgsfullt, samtidigt som hon höll kvar mig i sikte.

"Dumma lilla flicka", sa hon sedan. Jag kunde inte låta bli att uppfatta ironin i det hela. Där stod hon, i sin lilla kropp och kallade mig för 'lilla flicka' med sin barnsliga röst. Jag fick kämpa för att inte blotta mina tänder.

"Bröderna har varken utlovat löften, priser och manipulation är bortom deras makt", tillade hon sedan.

Mina ögon smalnade och jag betraktade henne misstänksamt.

"Så, vad är det ärliga och riktiga skälet till att ni står här idag, med avsikt att döda varenda en av oss?"

Alyssas breda flin blev större och ögonen ondskefullare. Jag backade instinktivt, hennes ögon skrämde mig.

"Du borde redan veta skälet", spann hon vidare. "Jag känner igen din lukt. Du var i närheten av skogen idag. Du kanske till och med var...inne i skogen." Nu var det hennes ögon som smalnade. Sedan ryckte hon plötsligt på axlarna, obrytt.

"Vilken miss av mig. Men det spelar ingen roll, inatt stupar du, Renesmee Cullen. Det är bara du själv som bestämmer på vilket sätt. Antingen överlämnar du dig själv, eller så drar du med dig alla dina älskade i döden."

För hundrade gången den dagen rös jag till. Dra med mig alla jag älskade i döden var just det jag fruktat sedan kriget bara en kort tid efter min födsel.

"Hon försöker bara manipulera dig, Renesmee", skyndade pappa sig med att säga. "Hon känner på något sätt till din svaghet och naturligtvis utnyttjar hon det." Pappa morrade ilsket mot Alyssa, men Alyssa reagerade inte det minsta på det. Hon ignorerade honom som om den enda som existerade för henne var mig.

"Din svaghet?" Alyssa lade huvudet på sned, fundersamt. "Är inte skuldkänslor allas svaghet?"

"Tydligen inte din", morrade jag.

Hon ignorerade det.

"Men det här behöver inte alls handla om skuld, kära Renesmee. Vi känner bara att det vore otroligt onödigt att göra oss av med hela bunten för att få tag i en enda person."

Hon såg menande på mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Om pappa hade rätt, om hon verkligen manipulerade mig - så funkade det. För hon hade rätt. Jag var självisk och kunde här i natt dra med mig alla i döden. Pojkens starka hypnos styrka skulle slutligen finna sig ett hål i mammas annars så felfria sköld, vi skulle bli tvungna att försvara oss och gå till attack. Hur många skulle vi då inte förlora? Skulle jag ens leva tillräckligt länge för att bevittna döden hos de andra? Och om jag nu dog inatt, så visste jag att hämnden från flockens sida inte skulle vara sen. Det skulle bara orsaka dem mer missöde och i värsta fall, döden.

Jag tittade upp och mötte åter igen hennes skräckinjagande, men samtidigt inbjudande ögon.

Alyssa fällde ner sin mörkblåa luva och blottade det långa och mörkbruna håret som föll ner på axlarna och nerför bröstet. Hennes skönhet tog andan ur mig. Jag var trollbunden och facinerad av henne på alla tänkbara sätt, det gick inte att förneka för mig själv. Pappa gav mig en underlig blick och tog ett steg fram,närmare mig. Jag visste att han ville vara så nära som möjligt om jag skulle få för mig att göra något , enligt honom, ansvarslöst.

"Du vet att vi kan göra det så mycket enklare än vad de har tänkt sig", sa Alyssa melodiskt och tittade för första gången menande på mitt sällskap.

Jag kunde inte göra annat än att nicka. Hon hade fortfarande rätt.

"Det kommer aldrig hända!" skrek Jacob ursinnigt. Jag vände mig snabbt om och fann honom på marken, skakandes. Jag skulle precis lugna honom då pappa drog mig bakåt. Han hann precis i tid, för Jake exploderade och såg nu ilsknare ut än någonsin. Jag strök hans päls över nosen och kysste honom ömt på huvudet. Sedan viskade jag något, så lågt att endast Jake kunde höra mig.

"Jake. Jag vet vad som är rätt och fel. Neka inte det. Och jag tänker inte låta dig falla pågrund av mig. Jag tänker inte låta dina livliga, underbara och varma ögon slockna pågrund av mig." Jag kysste honom en sista gång på hjässan och vände mig åter igen mot Alyssa.

Innan jag hann yttra mig hörde jag ett plågat ylande från personen jag älskade högst av alla. Skriet stack till i mitt hjärta som en kniv och jag föll hjälplöst ner på mina knän.

 

Fortsättning följer i kapitel 18..


Cold Fire - Kap 16

En vanlig tonåring. Vad skulle jag inte göra för att få vara en vanlig sjutton åring? Eller snarare, en sjuåring. Om jag hade växt upp på det rätta sättet hade jag vid det här laget just lärt mig börjat skriva. Jag skulle spela boll med jämnåriga flickor och pojkar på rasterna i skolan. Jag skulle vara omedveten om alla hot som lurade bakom varje hörn. Jag skulle vara fri som en fågel, bekymerlös. Men jag var ingen vanlig sjuåring eller sjuttonåring, som jag såg ut att vara. Jag var en vampyrmänniska. En vampyrmänniska som har nästan alla vampyrens fördelar och många mänskliga nackdelar. Och jag spelade inte boll med mina vänner på en solig dag där solen inte hade fått min hy att gnistra som diamanter. Jag spelade ett helt annat spel. Ett spel som kallades för liv och död. Och jag var väl medveten om att denna natt mycket väl kunde sluta med det sistnämnda.

"Hey,hey,hey!" utbrast Seth och ställde sig mellan David och Jake. Jake morrade och hans ögon sprakade av rent hat.

David backade ett steg men höll fortfarande kvar Jakes blick.

"Vad håller ni på med?!" utbrast jag och stirrade på David.

Jake och David släppte inte blicken från varandra. Jag väntade men fick inget svar.

Jag stönade högt och vände blicken mot Seth.

"Seth, vad har Jake för problem?"

"Han säger att David är en förrädare, att han vetat om detta bakhåll hela tiden. Armén ... allt! Men jag tänker inte låta dem slita varandra i stycken förrän vi vet säkert!" Hans ord fick det att sticka till i hjärtat tvärt. Tanken på att de skulle kunna slita varandra i stycken fick mig att rysa längs ryggraden.

"Det är inte sant!" utbrast David och slet äntligen blicken från David för att se in i mina, vädjande. "Det finns ingen tvekan om att de fann deras lilla armé efter jag förrått dem!"

Jag visste inte vad jag skulle svara, förutom;

"Deras lilla armé?"

David höjde på ena ögonbrynet.

"Okej, stora. Får det möjligen dig att må bättre?"

"Tyvärr inte", mumlade jag och sjönk ner på marken. Runt om mig rådde kaos. Quileute-indianerna var i häftiga duskussioner med min familj. De hade olika åsikter om det mesta förutom en enda sak, och det var deras eniga teori om att vi behövde förstärkning. Sedan blev det mer invecklat till vilken sorts förstärkning vi behövde.

Mitt i allt gjorde mamma sin röst hörd.

"Sluta! Kan alla bara vara tyst för en sekund? För det första kommer ingen av er bli skadad bakom min sköld, jag tänker inte låta det hända."

"Volturi kan utpressa oss, de har Alice och Esme som du kanske minns?" sa Leah och slängde med håret.

"Äsch, två blodsugare mer eller mindre, vad spelar det för roll...", muttrade Paul. Sam klippte till honom på axeln och Jasper fick något ilsket i blicken.

"Du...pratar inte om dem på det sättet!" sa han ursinnigt och Paul backade instinktivt.

"Jag menade bara, varför skulle vi alla riskera våra liv för Alice och Esme? Det går inte ihop i mitt huvud!"

"Säg nåt som går ihop i ditt huvud?", sa Jake och daskade till honom i bakhuvudet. Jake hade omvandlat tillbaka sig till människa. Jag såg skeptiskt på hans smått för stora shorts.

"Jag minns inte att du bar på ett par extra shorts", flinade jag. Jake log snett.

"Leah hade med sig ett par..." Han hann inte säga mer förrän jag slängt mig runt halsen på honom. Han kändes så spänd men slappnade tillslut av och suckade.

"Jag är så ledsen, Nessie. Jag skulle inte ha lämnat dig, jag var bara så rädd att jag skulle skada dig, jag..." Han såg ner på min mage som var inlindad i pappas short-tyg. Jag följde hans blick och stannade på de torkade blodfläckarna. Han backade snabbt och tog avstånd från mig med en vidöppen mun.

"Jake...säg något", vädjade jag.

"Det här är mitt fel", sa han med en svag stämma.

"Nej det är det inte...", sa jag och sträckte ut handen men han backade ännu mer.

Det kändes som att jag hade en klump i magen, jag blev illamående av Jakes avvisande. Instinktivt förde jag handen mot magen, vilket jag inte borde ha gjort.

"Gör det ont?" frågade Jake förfärat med ängsligt ansiktsuttryck.

"Nej, Jake. Jag mår mycket bättre, det är okej, jag lovar!"

Han stirrade chockat på mig och blundade sedan hårt.

"Renesmee, det här är långt ifrån okej!"

"Jake...snälla..."

Jake avfärdade mig genom att vifta med handen.

"Nessie, det är här du borde bli vansinnig på mig! Förstår du inte att jag gjorde fel? Jag är en opålitlig vekling! Att jag kunde lämna dig så där, obevakad...! Jag kunde inte ha lämnat dig på ett värre ställe eller vid ett värre tillfälle."

"Jodå, du kunde ha dumpat mig på en hårdrockskonsert", sa jag och log snett, men det var tydligen ingen bra timing för humor.

Jake såg bara ner i marken och skakade missnöjt på huvudet. Plötsligt dök en mörk och stor hand upp på hans ena axel. Jake vände sig om.

"Det är dags", sa Sam allvarligt.

Jake såg lika förvirrad ut som jag kände mig.

"Och det betyder...?" frågade Jake och gjorde en grimas som mest tydde på att han helst inte ville veta vad det betydde.

"Brödernas armé", sa han och nickade uppåt fältet. Jag kisade samtidigt som hjärtat började bulta snabbare. Jag gjorde mig beredd, mentalt, för dussintalet hotfulla vampyrer som skulle dyka upp bakom kullen när som helst. Alla drog efter andan då tre gestalter dök upp. De var långt ifrån vad jag hade väntat mig. Tre flickor som inte såg det minsta skräckinjagade ut eller vackra för den delen.

"Bella, gör dig redo!" skrek pappa.

Jag fattade inte varför hon skulle göra sig redo, de tre gestalterna som dykt upp var inte ens...vampyrer. Jag kisade lite och drog häftigt efter andan då jag såg ansiktet klarare på en ut av flickorna.

"Daniella!" utbrast jag.

Ingen reaktion från flickorna, de gick som om de vore levande död, som om de vore hypnotiserade.

"Känner du dem?" frågade Sam allvarligt.

Vad skulle man svara på en sådan fråga? Jag kände dem inte speciellt bra alls. Men jag visste, att ju mer jag visade omtycke för dessa tre offer, desto större chans var det att de skulle bli räddade.

Jag nickade bara till svar och pappa såg misstänksamt på mig men nickade sedan gillande. Denna gång var jag för uppjagad för att irritera mig på pappas uppenbara intrång i min hjärna.

"Vad väntar ni på?!" utbrast jag. "Vi måste hämta dem!"

Paul flinade stort.

"Tror du ärligt på att armén skulle släppa sina tillfångade bara sådär? Förstår du inte att de använder dem som lockbete?"

Orden sjönk sakta in i mitt medvetande. Det var inte rättvist. Trots allt Daniella orsakat mig så var hon bara en vanlig tonåring, en sådan som en gång i tiden spelat boll med sina vänner, obekymrat och fri som en fågel. Hon var inte en del av den här världen,

hon och hennes följeslagare hade inte gjort sig förtjänt av ett sådant här öde.

"Vi måste göra något", mumlade jag och såg vädjande på pappa.

"Jag vet älskling", sa han och strök mig över ryggen. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och slöt ögonen hårt. Jag stod inte ut med att stå bakom mammas sköld medan Alice, Esme och de oskyldiga tjejerna kunde bli skadade. De kanske redan skadades i detta nu? Jag var tvungen att göra något. Om Leavesteens armé kunde sända ut ett lockbete, kunde vi lika gärna göra det också...

Pappas försiktiga och ömma grepp om min axel stelnade till.

"Tänk inte ens tanken", morrade han ljudligt.

Jag vände mig fort mot honom med sammanpressade läppar.

"Du vet att det kan funka!"

"Sluta Renesmee, det kommer inte på fråga!"

Resten av vår lilla flock lyssnade nu uppmärksamt på våran intensiva konversation.

"Jag tycker att vi ska rösta om saken", sa jag och lade band på mig för att inte flina stort.

Pappa såg misstänksamt på mig.

"Det spelar ingen roll om du ber om röstning, det kommer ändå inte på fråga", sa han och även han höll band på sina känslor som bubblade upp under ytan.

"Låt oss höra", sa Sam uppmärksamt. Mamma tittade bak tvärt med bekymrade ögon men vände sig sedan tillbaka igen för att behålla sköldens koncentration.

Jag drog in ett djupt andetag och vände mig sedan mot Sam och de andra, bakom mig hörde jag pappa stöna missnöjt. Jag försökte att inte bry mig om honom.

"Ja eftersom de så uppenbart använder dem som lockbete", sa jag och gav Paul en menande blick, "så tänkte jag att vi kunde använda samma fula knep. Låt mig gå ut dit, möta upp tjejerna. De lär bli förvånade så fort de ser mig, de kommer vilja ta mig på en gång - och då har ni eran gyllene chans!"

"Kommer inte på fråga!" röt mamma och Jake i kör. Jag brydde mig inte om dem utan såg istället förväntansfullt på de andra i flocken.

"Du är alltför lik din mor", skrattade Seth. Ännu en gång hördes ett dovt morrande från pappa.

"Berätta",krävde jag med en sådan intensiv blick att Seth inte kunde neka mig sanningen.

Seth tvekade men vek sig sedan.

"Dagen då Victoria dog gick våra planer en aning snett. Det slutade med att jag, Edward, Bella, Victoria och hennes nyfödde vampyr följeslagare hamnade ensamma i en strid. Medan Edward gav sig på Victoria hade jag fullt upp med den nyfödde, Riley. Din mamma trodde vi låg under och fick för sig att göra en undanmanöver."

Han flinade då mamma slängde en irriterad blick på honom.

"I alla fall, hon tänkte skära sig med flit för att få Victoria att tappa koncentrationen."

"Du får det att låta så lyckat", morrade pappa. "Det hade kunnat gå väldigt enkelt till att jag också blivit distraherad av Bellas blod. Det här är inget du ska ta efter, Renesmee."

Jag skrattade till och såg sedan menande på pappa.

"Vem har sagt att jag ska skära mig? Jag ska bara gå ut på fältet! Och tiden rinner ut."

Jag nickade mot tjejerna som närmade sig.

Paul tog ett kliv framåt.

"Jag vet att det är svårt att släppa henne, men det här kan vara den enda chansen att få in de där tjejerna bakom Bellas sköld."

Jake daskade till honom i bakhuvudet, igen.

"Hey, varför slår alla mig idag?!" utbrast han med gapande mun.

"Jag tycker vi borde göra det", sa Leah sedan bestämt.

"Tack", mimade jag och hon nickade till svar. Äntligen någon som tog mitt parti, förutom en aning knäppa Paul.

Den här gången var det inte pappa som morrade ljudligt. Jake tog ett steg fram mot Leah.

"Det.Kommer.Inte.Hända", sa han och betonade varje ord.

"Så du har en bättre plan?" frågade hon trotsigt.

Jake suckade uppgivet och kastade en blick på de försvarslösa och hypnotiserade flickorna som närmade sig sakta.

"Det måste finnas något sätt." Jag uppfattade en gnutta panik i hans röst.

"Vad ni än bestämmer er för så ber jag för att det ska gå er väg", sa en bräcklig och sorgsen röst. Jag vände mig om och såg Jasper på ett sätt jag aldrig någonsin sett honom.

Jag trodde det var omöjligt för vampyrer att se slitna ut, tills jag såg Jasper. Hans ögon var vilda och plågade. Han hade vissnat, likt den vackraste ros. Jasper gick fram till pappa, som redan verkade veta vad Jasper tänkte säga, och tog tag i hans hand. Pappa nickade och tryckte hans hand hårt.

"Jag vet att du av alla förstår", sa Jasper innerligt. Pappa nickade ännu en gång och släppte tillslut hans hand.

"Jag vet att du kommer göra det rätta, Jasper."

Jasper log och sen försvann han, bort från oss, bort från fältet och mot något värre än den armén som väntade oss.

"Akta på er!" röt en röst som jag kände igen så väl. Emmett gjorde upp sin väg mellan alla som stod i en klunga. Hand i hand, bara två steg efter, kom Rosalie.

"Edward, du släppte nyss den skickligaste vi har inför det som väntar!" utbrast han.

Edward suckade och placerade sin hand på Emmetts ena axel.

"Om Volturi hade Rosalie, vad skulle du göra då?"

Emmett svarade inte utan verkade fatta poängen. Han mötte Rosalies blick och drog henne närmare sig. Tanken verkade skrämma honom.

"Edward!" utbrast plötsligt mamma.

Pappa befann sig genast vid hennes sida.

"Titta", sa hon och pekade mot fältet.

Jag var nog inte den enda som gapade av chock. Daniella och de andra var borta. Fältet var ekande tomt, tills tystnaden bröts av ett ljudligt elakt skratt som kom närmare och närmare..

 

Fortsättning följer! :)
Kram Jasmine!


Cold Fire - Kap 15!

"Det börjar bli dags, Reyna. Vi måste ingripa nu!" sa en hes röst, som om den kedjerökt de 24 senaste timmarna.

"Tålamod, min vän, tålamod", sa en mjuk men samtidigt hård röst, som jag antog var Reynas.

"Tålamod? De ligger redan i underläge!" väste den hesa rösten igen.

"Underskatta dem inte", fräste Reyna tillbaka. "De har hittills stått emot en flock av varulvar och vampyrer och nu flyr dem för att lägga ut ett falskt spår. Sedan väntar vi, enade med bröderna - på fältet."

"Vad gynnar det här oss?" sa en ny röst skarpt. Denna gång lät det som en yngre flicka, som påminde mig lite om Janes röst.

"Jag trodde bröderna redan gått igenom det ordagrant, Alyssa", sa Reyna irriterat. "Inte ens Volturi kunde besegra dem och deras små byrackor! De utgör ett stort hot mot oss alla, jag ser ingen anledning att inte förgöra dem! Dessutom får ni inte glöma att Victoria föll för Edwards hand."

"Jag vill inget annat än att ta kål på dem allihopa, men Alyssa har delvis rätt", sa ännu en röst, en man denna gång. "Vad får dig att tro att vi skulle klara det, om inte Volturi gjorde det? Bellas sköld lär inte låta någon av oss göra en fluga förnär på hennes käraste."

"Det var därför vi fick ett specifikt uppdrag! " fräste Reyna ännu mer irriterat. "Medan bröderna underhåller dem så måste vi finna Renesmee! Då vi väl har henne kommer ingen göra motstånd, dem kommer ge upp pronto."

Jag kände nu hur jag rös över hela kroppen. De tänkte använda mig som ett slags byte. Trots att jag borde bege mig därifrån så fort som möjligt stod jag kvar och vågade inte röra en fena. Allt det här var planerat! Men borde inte David ha vetat om det? Och om han gjort det, varför hade han inte berättat det? Precis som jag anat innan hade allt varit för enkelt. Det fanns en plan och med mig i närheten var de nära på att slutföra sitt specifika uppdrag.

"Tysta!" utbrast Reyna.

Samtidigt som alla vampyrer tystnade slutade jag andas. Men jag insåg att det inte skulle hjälpa. De kunde förmodligen höra mina hjärtslag lika tydligt som jag själv kunde höra dem.

"En människa", spann en ny röst som gav mig extremt kalla kårar.

"Vad hade ni väntat er?" fnyste Alyssa. "Vi befinner oss inte alls långt ifrån människorna! Jag känner en massa olika människodofter, vissa starkare än de andra."

"Alyssa, du som har dofter som en slags specialité...", sa Reyna hånfullt. "Känner du bara människodofter, eller finns det någon annan oönskad i närheten?"

"Ja och nej", svarade Alyssa kallt. "Dofter är min specialité, så självklart kan jag känna fler dofter än bara dem i närheten. Nathan och Gabriels dofter börjar bli starkare, jag tror de är på väg till fältet. Människodofterna är väldigt nära. Jag föreslår att vi ger oss av nu, innan någon upptäcker oss."

Lättnaden sköljde över mig. Ja! skrek jag inom mig. Ge er av!

"Utmärkt Alyssa", berömde Reyna motvilligt. "Vi splittrar upp oss. Ethelyn, John, Deryck och Alyssa - finn Renesmee och ta henne sedan till fältet. Resten följer med mig. Vi ska snart ansluta oss till den slutliga striden!" Nu utbröt ett jubel mellan vampyrerna. De var redo och sammansvetsade som i ett enda fotbollslag. Alla var fast beslutna om att vinna. Reyna och hennes annhängare försvann snabbt medan de andra stod kvar.

"Nu...när vi skingrat oss från de andra...Är jag inte lika förvirrad längre av alla era dofter...Med närmare eftertanke så ... Finns det två främmande vampyr dofter... Inte alls så långt här ifrån!" Alyssas tonfall var lömskt som en häxas, det enda som fattades var ett ondskefullt skratt. Plötsligt stelnade jag till, om möjligt, ännu mer. Två vampyr dofter. Inte alls så långt här ifrån. Jag greps av panik. Esme...Alice!

Plötsligt stod jag inför ett val. Jag kunde antingen skynda mig och leta reda på mamma och de andra, och varna dem - eller så kunde jag skynda mig till Esme och Alice. Trots mina föräldrar och min stora kärlek var där ute så visste jag att det enda rätta var att bege mig tillbaka till Alice och Esme. Jag kunde inte lämna dem ensamma och förrådda och dessutom var Charlie där! Jag kunde inte riskera hans liv. Efter att ha fattat mitt beslut insåg jag att vampyrerna bakom mig var borta. De hade redan stuckit... Jag satte snabbt av mot Charlies hus, i ren och skär panik. Jag sprang så fort som jag aldrig sprungit förut. Nej, jag flög fram. När jag var framme vid Charlies hus var Esmes bil borta. Hade de stuckit för att leta efter mig?! Men i så fall, varför hade de tagit bilen? Och hade de verkligen lämnat Charlie ensam? Jag hade inte tid att stå kvar som ett frågetecken. Jag rusade in i huset som var ekande tomt. De var borta. Jag sprang förtvivlat in i köket och såg mig om. Paniken började ta form i mitt huvud, tills då jag plötsligt fick syn på en lapp mitt på bordet med en liten ask som tyngde ner och höll fast den.


Renesmee

Hur kunde du sticka iväg sådär? Jag LOVADE Edward att hålla dig under uppsikt! Jag såg din framtid försvinna och insåg att du var på väg att ansluta dig till varulvarna och de andra, men sedan ändrades din framtid. Du skyndade dig hem och och beordrade mig och Esme att sätta Charlie på närmaste flyg till Jacksonville. Jag antar att han är i fara, så jag litar på dig nu Nessie. Jag och Esme kör honom till Seattle där han kan hoppa på ett flyg till Jacksonville. Vi är snart tillbaka, ta på dig din mobiltelefon som ligger på hyllan i hallen så ringer jag dig sedan. Snälla, ta hand om dig. För min skull!

/Alice


Alices normalt vackra handstil var nu slarvigare än jag någonsin sett den. Jag fick en bild i huvudet hur hon måste ha hastat sig igenom meningarna. Jag gick ut i hallen och fann mobilen snabbt. Efter att ha tryckt ner den i min jeansficka försvann jag snabbt ut ur huset, Alyssa och de andra skulle vara här när som helst. Bara kanske hundra meter från huset såg jag ett välbekant ansikte.

"Seth!" utbrast jag lyckligt och omfamnade honom snabbt.

"Jacob tvingade mig att kolla till dig", sa han allvarligt. "Vad gör du utanför huset?"

Jag tog ett djupt andetag och förklarade allt snabbt för Seth. Han drog efter andan då han fick höra om vampyr armén som lurade i skogen.

"Hur många är de?" frågade han spänt.

"Kanske tjugofem stycken....Kan du meddela Jacob? Så han kan varna de andra?" frågade jag ivrigt.

Seth nickade. "Nessie, om det är dig de vill ha...Tror jag att du är bäst skyddad bakom din mammas sköld, du följer mig till fältet." Jag visste att Seth skulle få en hel del skäll av Jake för det här, men han hade rätt. Jag ville hjälpa till och det fanns ingen tryggare plats för mig än bakom min mammas sköld, den var säkrare än att skicka mig till andra sidan jordklotet vilket jag kunde tippa på att Jake gärna hade gjort om han fått chansen.

Väl inne i skogen förvandlades Seth och jag följde honom hack i häl mellan alla träd. Vi sprang länge innan jag uppfattade några välbekanta dofter. Mamma...Jake...David...pappa...Carlisle...! Lyckan var oändlig. Jag kunde inte låta bli att skratta av lycka. De hade fått Seths meddelande och hade till och med tagit sig till fältet före bröderna och vampyr armén.

Till skillnad från mig var de andra allt ifrån glada. Jake morrade ilsket mot Seth då vi gick ut på fältet.

"Nej!" sa jag snabbt och kastade mig med armarna runt Jakes mjuka päls. "Åh...Jake", mumlade jag lågt i hans öra. "Du vet att jag inte kan vara på något annat ställe än just här. Jag kan inte låta dig dö pågrund av mig... Snälla, bli inte arg på Seth. Du vet att jag ändå är säkrast bakom mammas sköld." Jakes hårda blick mjuknades upp och en tår letade sig ner för hans päls. Jag kysste hans huvud och kände sedan armar omfamna mig bakifrån. "Pappa...", började jag, men han satte ett finger framför min mun.

"Inser du att du räddat oss allihop Renesmee? Nu är vi här, före dem och har sluppit undan ett form av bakhåll - tack vare dig!"

Jag såg oförstående på pappa. Det var mitt fel att de ens var här ute!

"Tänk inte så", sa pappa snabbt. "Det kommer aldrig vara ditt fel, de hämnas för att jag dödade Victoria. Okej?" Han höll om mig hårt och strök min kind. I hans famn kände jag mig alltid trygg.

"Pappa, det är inte bara för hämndens skull", sa jag tillslut. "Jag hörde dem, de ser er som ett stort hot då inte ens Volturi kunde besegra er."

"Intressant", mumlade pappa, som om han satt och nyss kommit på ett ord i ett korsord. Plötsligt hoppade något emellan oss med en sådan styrka att jag flög bakåt. Mamma hade ett panikslaget uttryck i ansiktet då hon höll mitt ansikte mellan sina händer.

"Nessie, hur kunde du sticka iväg sådär?!" utbrast hon. "Förstår du inte vilken fara du befann dig i?!"

"Mamma, om jag inte stuckit iväg hade jag aldrig upptäckt vampyr armén! För en gångs skull har jag bidragit med något, snälla förstör inte det." Med vädjan i mina ögon lugnade hon sig och tryckte sedan mitt ansikte mot henne. Hon höll om mig länge och kysste min panna.

"Jag vet, Nessie. Du har räddat oss allihop. Det är bara det att tanken på att du varit så nära de där lömska varelserna..." Hennes röst brast och hon tryckte mig ännu hårdare mot sig. "Jag älskar dig",viskade hon i mitt öra. "Jag älskar dig så mycket. Min lilla flicka. Min Renesmee." Jag kände hur tårarna letade sig fram i ögonen. Efter all skräck och förtvivlan kunde jag gråta ut. Bakom mig var Jake och Sam. Jake naffsade försiktigt i mammas tröja.

"Vad är det Jake?", frågade hon lågt och vände sig motvilligt bort från mig.

"Han säger, eller rättare sagt tänker, att vampyrerna är på väg nu... Han känner vittringen av dem...De är nära", sa pappa med rynkade och bekymrade ögonbryn.

Mamma kysste mig ännu en gång på pannan och ställde sig sedan upp, framför oss allihopa. Pappa bad mig stå bakom honom omringad av Jake, Sam, Carlisle och Jasper. Inte så långt ifrån mig stod Rosalie och Emmett hand i hand, koncentrerade och beslutna. Mamma slöt sina ögon och sträckte ut sina armar. Det var då jag förstod vad hon höll på med. För andra gången i mitt liv skyddades jag av mammas starka sköld.

Mitt i den dystra stämmningen ringde min mobil.

"Renesmee", svarade jag snabbt.

"Åh, Nessie!" hörde jag Alices stämma säga lättat. "Mår du bra? Säg att du mår bra!"

"Jag mår fint, jag är hos de andra på fältet. Vart är ni?"

Det blev tyst på andra sidan luren.

"Nessie...Jag...vi mår bra. Vi ska ansluta oss till er så fort vi kan. Men vi har stött på ett problem. Oroa dig inte, vi kommer snart...Men snälla, säg till Jasper...att jag älskar honom så otroligt mycket", vädjade hon.

"Ja självklart Alice, men snälla, vad är det som händer?" Jasper kom fram till mig med ett oroligt ansiktsuttryck. Pappa hann ta mobilen av mig före honom.

"Alice, vad pågår?" sa han strängt. "Edward, jag måste gå, hälsa Jasper", hörde vi alla rösten från mobilen säga, sedan la hon på.

Pappa tryckte bestämt ner mobilen i min ficka igen och såg förskräckt ut i ansiktet.

"Du är livrädd", viskade Jasper med ett spänt tonfall. Man behövde inte ha Jaspers förmåga att kunna känna av andras känslor för att fatta att pappa var rädd.

"Jasper...Alice sa det inte, men hon tänkte det...", började han.

"Säg det, snabbt", beordrade han.

"Alice och Esme...", pappa såg upp mot den stjärnklara himlen och blundade sedan hårt."...har stött på Volturi."

 

 


Cold Fire - Kap 14!

Eftersom ni varit så tålmodiga lägger jag upp hela 2 kap idag, här kommer det andra för idag - alltså kap 14!


En mardröm. Det var precis vad jag befann mig i. För i verkligheten skulle Jake aldrig lämna mig ensam i en skog, obevakad. Ja, så måste det vara. De arga, men vackra, bröderna måste vara en del av min fantasi. Men varför kunde jag inte vakna? Jag blundade hårt, räknade baklänges från fem till noll och öppnade ögonen igen. Till min besvikelse stod de kvar. Det måste vara en dröm. Om det verkligen hade varit Nathan och Gabriel hade dem redan dödat mig. Den övertygelsen gjorde mig en aning lugnare.
"Hör du hur snabbt hennes hjärta dunkar?" sa Gabriel lågt till sin bror, med ett stort hånflin ingraverat i ansiktet.
"Var inte rädd lilla Renesmee, det kommer gå snabbt, det kan vi lova dig."
Gabriels ögon var kolsvarta som den mörkaste natt, det var en av de många gångerna jag önskade att jag var en riktig vampyr. Blodet rusade i mina ådror, vilket gjorde mig mer och mer inbjudande för bröderna.
Bara en dröm, bara en dröm, repeterade jag i mitt huvud.
"Varför skulle det gå snabbt?" väste Nathan ilsket mellan sina sammanbitna tänder. "Glöm inte varför vi är här Gabriel, som om Victorias död var annat än plågsam."
Gabriel ryckte på axlarna. "Tja, vi lär aldrig riktigt veta. Men du har rätt, för att vara på den säkra sidan...gör vi det så outhärdligt som möjligt."
Nathan som varit allvarlig från första början flinade plötsligt stort.
"Min familj kommer hitta er", andades jag och satt fortfarande stilla bland mossa och träd.
"Jo, det har dem ju varit så bra på hittills!" skrattade Nathan. Han tog ett steg närmare mig och jag tryckte mig panikslaget mot trädet bakom mig.
"Vi är så snabba att att dina ögon inte hinner med", sa han och demonstrerade genom att på bara på en sekund...om ens det, vara på minst tio olika ställen. Paniken steg. Jag kunde omöjligen fly från dem! Okej, dags att vakna nu Nessie! Tänkte jag intensivt och nöp mig själv så hårt jag kunde i handleden. Vakna! Plötsligt kände jag ett hårt slag mot magen och jag flög bakåt minst tio meter. Det var inte förrän jag såg då blodet pumpades ut under mitt ena revben jag insåg att jag slagit i en hård och kantig stubbe. Det var första gången jag blödde. Inget vanligt slag hade kunnat orsaka detta, bara ett slag från en väldigt stark vampyr. Jag kände knappt av smärtan, men det var tillräckligt för att få mig att fatta att det inte var en mardröm. Jag tryckte hårt mot det öppna såret med ena handen, jag visste att blodet skulle sätta igång dem båda. Jag behövde inte vara Alice för att se det. Gabriel befann sig plötsligt bakom mig och Nathan framför mig.
"Ynkliga lilla flicka", skrockade Nathan. "Det är nästan skrattretande, det här är bara för enkelt." Gabriel var tyst. Jag såg upp i hans ansikte och uppfattade hans blodtörstiga ögon. Jag såg mig om för att hitta en utväg. På vänster sida hade jag ett stort träd... Jag visste att döden var nära och såg det bara som min enda utväg. Jag tog snabbt tag i en gren med ena handen och drog mig upp i trädet. Jag var ingen fullbordad vampyr, men jag hade fått vampyrens fördelar. Snabbheten, styrkan... Med tillökat mod tog jag sats från en tjock gren och hoppade till nästa träd, med vinden i håret kändes det nästan som om jag flög. Men friheten varade inte länge alls, Gabriel stod under mig på trädet och tog tag i min fot. Nu var det styrka mot styrka. Jag tog tag i mitt ben med min lediga hand och drog benet till mig, vilket jag inte lyckades särskilt bra med. Gabriel fick ett fast tag om foten och drog mig ner till nästa gren under mig. Han använde all sin styrka då han slet i min fot, men så plötsligt ramlade han ner. Min sko hade lossnat och med den hade Gabriel tappat balansen och ramlat ner till den lägsta grenen. Jag slösade inte en sekund på min triumf utan kastade mig snabbt mot ett annat träd. Under mig såg jag hur Nathan tog sig snabbt upp och på trädet bredvid var Gabriel. Mitt hjärta dunkade allt snabbare och blodet verkade inte sluta pumpas ut ur det öppna såret. Jag var omringad.
"Dags att ge upp nu?" sa Nathan som plötsligt stod på samma gren. "Vi hade gärna stannat och lekt Nessie, men du vet vad dem brukar säga... Man ska inte leka med maten." Jag svalde hårt. Skulle jag bli deras lilla måltid? Jag hade aldrig känt mig så hjälplös i hela mitt liv då jag såg in i Nathans kolsvarta ögon. Jag blundade hårt och visste att det var slutet. Jag älskar dig Jacob Black, jag älskar dig Jacob Black, skrek jag inombords. Sorgen över hur vårat sista samtal varit skärde inuti mig.
"Några sista ord?" flinade Gabriel som stod på andra sidan av mig nu.
"David!" utbrast jag högt.
"David? Du borde inte slösa dina sista ord på honom. En ynkrygg, förrädare", sa Nathan med avsmak i djupet av sin röst.
"Jacob!" skrek jag ännu högre.
"Inte för att en varulv är bättre att slösa sina ord på", flinade Gabriel.
Men plötsligt insåg dem, liksom jag, att det inte alls hade med mina sista ord att göra. I skogsbrynet stod dem. Den vackra vampyren och den ilskna varulven. Brödernas ögon spärrades upp. Lyckan berusade mig och jag var inte rädd längre. I och med brödernas chock tog jag tillfället i akt och hoppade ner från trädet. Så passande tog David emot mig. Lika snabbt som han tagit emot mig släppte han mig ner på marken igen, med omsorg.
"Spring", beordrade han och med lika kolsvarta ögon som sina bröders. "Förlåt", andades jag och stirrade på hans vita skjorta som nu var full med fläckar av mitt blod. Han nickade snabbt och slet av sig skjortan, förmodligen för att slippa blodlukten. Hans vackra gestalt bländade mig en sekund, men hans ord fick mig att finna medvetandet igen.
"Renesmee, spring!"
Jag tog ett språng och lämnade honom bakom mig. Jag stannade framför Jake.Hans ögon var fyllda med skam samtidigt som han strök sig mot mitt ben. Sekunden efteråt sprang han ifrån mig för att ta upp jakten tillsammans med David. På ett kick var jag inne i min mercedes igen. Jag rotade klumpigt igenom min väska och fann tillslut min mobiltelefon. Tio missade samtal, både från lärare, baskettränaren och Alice. De hade nog blivit en aning oroliga då jag inte dykt upp i skolan. Jag ringde upp Alice.
"Alice! Du måste komma, nu!" andades jag panikslaget.
"Vi är redan på väg!" sa hon högt och i bakrunden hörde jag hur mamma panikslaget frågade om jag mådde bra.
"Jag mår bra! Men ni måste komma nu, de är här."
"Titta bakom dig", svarade Alice och jag följde hennes instruktioner. En silver volvo dök upp på vägen med min pappa bakom ratten. Bilen sladdade och stannade bara några centimeeter från min.
"Nessie, åh Nessie!" utbrast mamma och plötsligt befann jag mig i hennes famn.
"Hur visste ni vart jag var?" frågade jag Alice.
"Ja Nessie, du vet ju att jag kan se dig ibland då jag anstränger mig, väldigt suddigt vill säga, men du var med Jake så det gjorde det näst intill omöjligt! Men jag lyckades se något, och det var din mercedes uppkörd på sidan av vägen. Jag ringde Forks High, men du hade inte anlänt än. Så vi tog det säkra före det osäkra och tog oss hit så snabbt vi kunde!" Jag såg mig omkring. Både Alice, mamma, pappa och Esme var här.
"Men...vart är Carlisle, Jasper , Emmett och Rosalie?" undrade jag.
"De sprang istället, de är redan i skogen...Vilket vi också borde vara!"
Pappa som inte hade sagt ett ord bar mig upp i sin famn och satte ner mig i sin volvo. Han tryckte bak mig en bit och undersökte mitt stora sår.
"Det gör ont", sa han lågt. Det var ingen fråga.
"Nej det gör det inte!" sa jag snabbt men det var hopplöst.
"Sluta försöka dölja det, du vet att du inte kan det med mig", sa han nästan argt och slet sedan sönder sin jacka. Han tog en tygremsa och band den runt midjan och uppåt över såret. Alice kikade in bakom pappas axel.
"Jag kände blodlukten men trodde inte det var så allvarligt", sa Alice förskräckt.
Mamma puttade undan både pappa och Alice.
"Nessie! Nejnej, det här händer inte, inte min baby",utbrast hon ängsligt.
"Jag mår bra mamma", sa jag och rynkade på näsan då hon kysste mig på pannan och kinderna, förtvivlat, som om hon kunde kyssa bort min smärta.
"Vad händer i skogen?" frågade pappa Alice.
"David slåss mellan sina bröder!" utbrast Alice. "De andra är alldeles strax framme hos dem."
Vi alla insåg vad det betydde, eftersom hon kunde se det så var inte Jake längre i närheten av dem.
"Åh, vart tusan är Jake?!" utbrast jag. Att inte veta vart han befann sig var värre än att veta att han slogs med Gabriel och Nathan!
"Jasper och Carlisle har anslutit sig till dem", sa Alice koncentrerat.
"Och nu...", Alice fick ett irriterat uttryck i ansiktet. "Nu försvann allt igen!"
Jag andades ut och kände hur lugnet sköljde över min kropp.
Pappa tog mammas hand. De såg menande på varandra.
"Esme, Alice... Ta hem Renesmee! Vi beger oss in i skogen nu."
Esme nickade och Alice hoppade sorgset in i min mercedes.
"Vänta, jag måste bara få veta en sak", sa mamma plötsligt. "Lämnade Jake dig här, ensam? Obevakad?"
Jag nickade sorgset.
"Han försvann in i skogen. förvandlade sig..."
Pappa gick fram och smekte min kind varsamt.
"Du vet att han gjorde det endast för att skydda dig, jag om någon vet hur det är att vara rädd för att tappa kontrollen i närheten av den man älskar mer än sitt eget liv." Jag nickade och plötsligt gjorde Alice sin stämma hörd.
"Jag kör hem din mercedes, Nessie. Esme får köra dig."Jag såg i Alices ögon hur orolig hon var över Jasper. Jag såg hur gärna hon ville följa mamma och pappa in i skogen. Jag vände mig om mot platsen där mina föräldrar fortfarande borde stå kvar men dem var redan borta, långt inne i skogen och de skulle snart ansluta sig till en dödlig fejd.
Jag rös då jag tänkte på det och jag hatade situationen jag ännu en gång befann mig i. Jag var i tryggt förvar medan min familj var där ute och riskerade sina liv för min skull.
Esme hoppade in bakom ratten och bakom oss körde Alice i min mercedes.
"Vi måste fixa tabletter åt dig så fort vi kommer till Charlie", sa Esme ljuvt. "Carlisle får ta en titt på dig...då han kommer tillbaka."
Jag kunde inte låta bli att lägga märke till hennes tonfall. Då hon sa 'då han kommer tillbaka' visste jag att hon menade 'om han kommer tillbaka'.
"Det kommer gå bra", sa hon övertygande. "Gabriel och Nathan är bara två stycken... De har inte en chans mot Jacob, Edward och de andra." Jag insåg att det var henne själv hon försökte övertala, inte mig.
"Ja", instämde jag. "Det blir en...tuff strid." Trots att bröderna låg i underläge så skulle dem bli ett tufft motstånd, det visste Esme också. Plötsligt hoppade jag till, min mobils ringsignal var en aning för hög insåg jag nu.
"Alice!" utbrast jag.
"Nessie, är det okej om jag tar din mercedes till Carlisles hus? Jag tänkte att bröderna kanske redan sett den och om jag placerar den utanför Charlies hus...Ja, du kanske fattar."
"Ja, absolut. Ta den dit. Men skynda dig till Charlie sedan!"
"Ska bli, vi ses."
Jag stoppade tillbaka mobilen i fickan och tryckte mot såret hårt. Det var den allra första gången jag kände riktig fysisk smärta. I början då jag slagit i stubben hade det inte gjort ont alls...Men nu ökade sig smärtan för varje minut.
I backspegeln såg jag hur Alice körde åt vänster i korsningen medan vi körde åt höger.
"Men...vart ska Alice?" frågade Esme förbryllat.
"Hon kör min mercedes till erat hus istället, hon tycker det vore säkrare eftersom Gabriel och Nathan kanske redan sett min bil."
Esme nickade förstående och vände blicken mot vägen igen. Hösten hade verkligen anlänt till Forks. Förutom det självklara - regnet, det gråa vädret -, hade det blivit en aning färggladare tack vare de vackra löven som fallit i högar under träden. Men snart skulle även löven begravas under snön som skulle falla vilken dag som helst. Meterologerna på tv hade visat att det bara var en tidsfråga innan även Forks fick se snöflingorna täcka vår gråa lilla stad.
Jag tittade upp och fick syn på Charlies hus. Snart framme. Esme var en riktigt bra bilförare, inte lika bra som pappa, men riktigt bra och snabb. När vi körde upp på uppfarten såg jag att Charlies bil inte var där. Han var förmodligen på jobbet, det var bäst så också.
"Framme", sa Esme varmt och på ett kick var hon på min sida av bilen och höll upp bildörren. Då jag ställde mig upp blev smärtan för mycket, jag föll ner på mina knän och Esme var inte sen med att dra upp mig igen. Jag tryckte min nya nyckel , som var en kopia av Charlies husnyckel, i Esmes hand och flämtade till då hon ryckte upp mig i sin famn och bar in mig i huset. Hon placerade mig ömt på soffan i vardagsrummet och stängde sedan dörren bakom sig.
"Har du någon aning om vart Charlie har värktabletter eller liknande?" sa hon och gick in i köket.
"Ja, det finns ett medicinskåp bredvid skafferiet!" flämtade jag högt.
Fem sekunder senare kom Esme med ett glas vatten och två värktabletter.
"Ta dem här", sa hon och gav mig tabletterna. Jag stoppade båda snabbt i munnen och sköljde sedan munnen med vattnet som fick tabletterna att åka ner snabbare. Jag rynkade på näsan åt den äckliga tablettsmaken.
Esme skrattade och det var skönt att se ett leende på hennes ansikte. Det var första gången hon log den dagen. Hennes leende stelnade dock då någon knackade på dörren. Hon tvekade en sekund men sen så lyste vi båda upp då vi hörde den melodiska rösten.
"Pizzabudet!" sa Alice glatt med en pizza kartong i varje hand.
"Alice...du hade verkligen inte behövt...", började jag.
"Äsch, jag vet att det är din favorit, du kan inte motstå det", sa hon lekfullt och öppnade ena pizza kartongen. Kebab, vitlökssås och oliver. Min favorit. Trots smärtan som fortfarande överväldigade mig kunde jag inte låta bli att bli vattnig i munnen.
"Okej, en bit kan väl inte skada", skrattade jag.
"Sa ju att du inte skulle kunna motstå", fnissade Alice och blinkade med ögat. Vi betedde oss som om allt vore frid och fröjd men den falska fasaden kunde inte hålla i sig allt för länge.
"Alice, vill du ut och hjälpa de andra?" frågade jag tillslut.
"Ja, självklart men Edward sa..."
"Gå då", avbröt jag. "Esme och jag klarar oss bra. Jag vet att du plågas av att inte få vara med Jasper just nu, jag vet hur det känns. Jag hade varit med Jake nu...om jag inte vore i så dåligt tillstånd."
Alice såg frestad ut.
"Ja...Jag skulle kunna gå, men...Edward litar på mig."
"De är så många, dem klarar sig, det är jag säker på", fastslog Esme. "Du kan stanna Alice, men bara om du vill såklart."
Alice såg nu förvirrad ut.
"Jag vet inte vad jag vill", sa hon med gråten i halsen. Jag hade aldrig sett Alice så...sårbar.
"Vi har ingen aning om vad dessa bröder är kapabla till! De har tränat i år, att fastslå att allt kommer gå bra är att underskatta Nathan och Gabriel!"
Alice hade rätt.
Sedan hände allt väldigt snabbt. Dörren slogs upp och in kom mamma, hon tog tag i mig och lyfte upp mig i sin famn, som om jag fortfarande var en liten bebis.
"Aj mamma! Aj!"
"Oj, förlåt älskling!" utbrast hon högt och kysste mig på huvudet.
"Mår de andra bra?" frågade Alice snabbt. Mamma nickade.
"Bröderna är otroligt skickliga, de ledde oss in i olika fällor jämt och ständigt, de har verkligen förberett sig inför det här. Deras tekniker är...Jag har inte ord nog att förklara hur skickliga dem faktiskt är!" Det lät nästan som om hon berömde dem, men bakom orden fanns skräck och fasa.
"Men vi fick förstärkning, ni vet då Jake försvann och Alice kunde se klart?"
Vi nickade otåligt.
"Han försvann för att kalla på sin flock! De kom allihopa!" Alice brast ut i ett glädjetjut.
"Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag älskar de där hundarna!" Esme brast ut i skratt medan jag puttade till Alice lite i sidan. Hundar var väl inte det bästa ordvalet.
"Underbart. Så nu riskerar de sina liv för mig också", stönade jag.
Mamma skrattade.
"Älskling, du fattar väl att bröderna är chanslösa nu?" Jag nickade för att göra henne nöjd, men det stämde inte. Bröderna Leavesteen hade förberett sig i flera år. Det kunde inte vara såhär enkelt att besegra dem. Det var alldeles för...enkelt.
Esme kramade mamma hårt.
"Du kommer med underbara nyheter, Bella", sa hon varmt och tacksamt.
"Om det är så lugnt, så kan vi väl åka dit allihopa", sa jag tillslut.
"Var inte fånig!" sa mamma strängt. "Du stannar här."
"Gör du också det?" frågade jag trotsigt.
Det tog ett par sekunder innan mamma svarade.
"Nej...Jag kom bara för att titta till er, se att ni var i säkert behåll. Jag måste tillbaka, Edward är där..."
"Det är Jake och David också!" utbrast jag. "Mamma snälla, jag mår bättre. Låt mig följa med!"
Mamma skakade på huvudet.
"Nej Nessie, över min döda kropp! Du stannar precis här. Jag kommer snart tillbaka, jag lovar."
Jag satte mig upp försiktigt i soffan och en plan började formas i mitt huvud.
Jag såg sorgset ner i mina händer då mamma höll mitt ansikte mellan sina händer.
"Du är det värdefullaste, vackraste och det dyrbaraste som finns, Renesmee. Jag kan inte riskera att förlora dig."
Jag såg upp i mammas ögon och fick plötsligt dåligt samvete. Hon skulle snart springa tillbaka till skogen - och jag skulle inte vara långt bakom henne. Inget hon visste om nu förstås.
"Okej, mamma, jag stannar", ljög jag. Mamma vände mitt ansikte upp mot sitt. Jag vägrade se henne i ögonen.
"Ta hand om henne", bad mamma till Alice och Esme efter att ha kysst mig ännu en gång på huvudet.
Alice och Esme lovade. De var betydligt lugnare nu. På ett ögonblick var mamma ute ur huset och det började bli mörkt. Snart skulle Charlie komma hem.
"Jag...tror jag lägger mig där uppe", sa jag tillslut och ställde mig upp. Alice tog tag i min arm för att hjälpa mig.
"Nej, jag klarar det Alice", sa jag och drog sakta bort hennes hand från mig. Hon gick ändå bakom mig hela vägen upp för trappan för att va säker på att jag inte skulle ramla eller dylikt.
När jag väl låg i sängen hukade hon sig över mig med bekymrade ögon.
"Nessie, jag ser en väldigt svag bild av att dina fötter...dina converse stöter ner mot marken...Jag kan knappt urskilja vad du gör, men planerar du att ...göra någonting?"
Jag skakade på huvudet.
"Säkert? Det känns inte som att jag kan lita på mina syner längre", klagade hon förtvivlat.
Samvetet blev inte bättre. Jag hade ju planerat något. Men jag förstod mig dock inte riktigt på vad Alice sett.
"Nåväl", suckade hon. "Sov en stund nu. Då du vaknar får vi hoppas på att de andra är tillbaka."
Jag nickade.
"Alice... Charlie lär snart vara hemma", påpekade jag.
"Jag vet", sa Alice. "Jag ser honom åka från jobbet, han har haft en händelserik dag och är väldigt trött. Jag ska faktiskt ta och beställa lite mer pizza åt honom", skrattade hon.
"Toppen", sa jag och gjorde tummen upp. Alice log och släckte sedan lampan. Den späda och vackra vampyren försvann smidigt ut ur dörren. Jag låg kvar och väntade tills Charlie kom hem. Då Charlie kom skulle Alice och Esme ha annat att tänka på, de skulle vara en aning mer uppehållna. Då skulle jag passa på att ta till flykten. Då Charlie väl körde in på uppfarten flög jag upp ur sängen. Under tecket stoppade jag lite kuddar och en boll till huvud, ifall Charlie skulle titta in så han kunde se att någon låg där. Alice och Esme skulle såklart inte gå på det för en sekund men jag fick hoppas på att de inte skulle titta in på ett bra tag. Jag drog på mig mina converse, min blåa jacka och såg mig själv i spegeln. Jag var blekare än vanligt. Jag skakade av mig bilden av mig själv och öppnade sedan fönstret försiktigt. Efter att Charlie gått in i huset hoppade jag ut. Det var då jag förstod Alices syn. Mina fötter stötte emot marken då jag landade. Mina converse. Alice visste inte hur rätt hon faktiskt haft och jag var imponerad över hennes ansträngning att kunna se lite av min framtid, i början var det ju fullständigt omöjligt. Bakom mig lämnade jag fridfulla Alice och Esme plus min trötta morfar. De var i alla fall i säkerhet försäkrade jag mig själv om. Jag satte av mot skogen men hann inte långt in förrän jag kände av en massa okända dofter. Jag gömde mig bakom ett träd snabbt och drog in dofterna. Hjärtat stannade för ett ögonblick och jag slutade andas. Bakom trädet - kanske bara tjugo meter ifrån -  befann sig en flock ilskna vampyrer.

Kapitel 13 - Cold Fire


Kapitel 13


"Ska jag koka lite kaffe?" frågade mamma mjukt till en trött Charlie. Charlie gnuggade ögonen, gäspade och nickade sedan.
"Det vore snällt, tack Bella."
Den rörande stämningen verkade fortfarande hålla i sig. Under natten hade Charlie hållt om mamma i soffan tills han slutligen somnat och mamma värmde honom genom att lägga ut en filt över hans utmattade kropp. "Jag gifte mig med världens vackraste kvinna" , hade pappa suckat drömmande och vi båda visste att det inte var hennes utseende han pratade om.
Mamma satte på kaffebryggaren och pappa betraktade varenda handling hon utförde. Varje steg och andetag. Den fina stämningen bröts snabbt då Jake sköt upp ytterdörren.
"Tjenare era v...", sa han glatt men avbröt sig snabbt då jag gav honom en ilande mördarblick.
"...anliga människor!" avslutade han och log oskyldigt.
"Som om Charlie skulle tro på att ni är vampyrer ändå", viskade han lekfullt i mitt öra.
"Vid det här laget, tror jag inte att han skulle tveka en sekund om vi sa det", väste jag tillbaka med en spelad irritation. Jag kunde omöjligen vara varken irriterad eller arg på Jake just nu, jag hade saknat honom och hans armar runt mig den föregående natten.
Jakes lekfulla ögon blev plötsligt allvarliga då han såg in i mina.
"Jag har saknat dig", mumlade han sedan tyst. Jag log till svar.
Jag vet att du tjuvlyssnar pappa! tänkte jag och pappa vände genast sin uppmärksamhet från mig till mamma.
"Jag kan ta hand om det där älskling", nästan vädjade han och sneglade på kaffebryggan. Typiskt pappa att vilja ta bort all slags "belastning" från mammas axlar. Mamma himlade med ögonen.
"Jag är fullt kapabel till att brygga en kopp kaffe Edward."
Pappa ryckte oberört på axlarna och slog sig ner bredvid Charlie.
"Ledig idag?" frågade han och Charlie skakade uppgivet på huvudet.
"Kan man långt ifrån säga."
Pappa gapade lite men stängde sedan munnen snabbt och pressade ihop sina mörka läppar. Jag kunde skymta en bekymersam rynka mellan hans ögonbryn. Förmodligen visste han redan vad Charlie skulle säga.
"Försvinnanden...Skolbarn. De är i Nessies ålder", sa han och såg plågat på mig.
Jag skälvde till och tappade fattningen helt. Jag kände hur hjärtat började dunka snabbare och hårdare, och jag var inte den enda i rummet som kunde höra det heller. Mamma var snabbt framme hos mig och fattade min stela hand mellan sina. Jag sjönk ner på golvet och drog in ett par djupa andetag. Jake föll snabbt ner på sina knän framför mig och placerade sina mjuka och stora händer runt mitt chockade ansikte.
"Nessie", sa han oroligt och smekte min kind. Jag letade efter min röst, men fann den inte. Jag drogs bort från nuet och såg oskyldiga flickor bli bortförda av Nathan och Gabriel. Det var det enda mitt pyske tillät mig att föreställa mig, jag kunde inte föreställa mig att de blivit dödade, det var bortom alla gränser.
"Varför pratar hon inte?!" utbrast Jake upprört och oroligt på samma gång samtidigt som han pendlade med blicken från mig till mamma, och tillbaka.
Charlie var inte heller sen med att uppfatta min reaktion.
"Vad är det som händer?" frågade han hjälplöst och stirrade på pappa. Pappa var den enda som inte hade jagat upp sig. Han gick fram till mig och bar upp mig i sin famn.
"Du har ingen anledning att oroa dig, Nessie. Vi skyddar dig", viskade han i mitt öra. Hans melodiska och sammetslena röst lugnade mig en aning.
Plötsligt så ställde sig Charlie upp snabbt och sköt bak stolen så stolsbenen gnisslade mot golvytan.
"Jag vet inte om det här är rätt tillfälle", sa han och harklade sig. "Men det är trots allt min plikt att fråga om ni vet någonting om det här."
Mamma och pappa växlade blickar snabbt och pappa överlämnade mig i Jakes mer än villiga famn. Sedan vände sig pappa mot Charlie allvarligt.
"Det finns inte mycket ni kan göra just nu", sa han. "Ni måste överlåta det här till oss , Charlie."
Charlie korsade armarna bestämt med en skeptisk min.
"Och vilka är oss, om jag får fråga?"
"Hela La Push gänget och hela drösen Cullen såklart." Nu var det Jake som talade. Han log ett bländande och självsäkert leende mot Charlie. Smart drag av Jake, eftersom Charlie litade på honom och nästan betraktat honom som en son i flera år. Och med tanke på att Charlie en gång skådat Jake då han förvandlat sig till varulv så hade han ingen anledning att vara orolig.
"Pappa, du måste lova att hålla dig borta från skogen. Leta inte efter dessa typer,de är inga ni kan ta hand om. Höj säkerheten istället med kameror och annan utrustning."
Pappa nickade och verkade ha gett upp.
"Det är dottern till en polis det", sa han sedan stolt och kramade om hennes axel.
"Sedan så vet vi att offrena inte väljs ut slumpmässigt. Unga flickor...Jag tror de lever", sa pappa och jag hade gärna deltagit i diskussionen om inte något annat hade tagit upp hela min uppmärksamhet, och lite mer där till.
Jag tittade upp i Jakes ansikte och våra läppar möttes sakta.
"Vart var vi?" spann jag sedan tyst.
"Jag har saknat dig", mumlade han och tog ett språng med mig upp på rummet.


Tre dagar senare


Solen sken i Forks, men dagen såg ändå dyster ut för min del. Höstlovet var över och jag skulle åter igen tillbaka till skolan. Problemen med Daniella och de andra kändes dock inte som problem längre, inte jämfört med de andra tunga problemen jag bar på.Äntligen, efter en timma av tjat och gnat, hade jag fått jaga tidigt på morgonen. Belåten satte jag mig i min röda mercedes och Jake satte sig frånvarande bredvid. Hans bekymrade ansikte gick inte att undgå.
"Vad är det?" frågade jag oroligt efter att ha startat bilen.
"Leavesteen", mumlade han ännu mer frånvarande.
"Grubbla inte över dem", sa jag och insåg min lilla dubbelmoral, för själv så grubblade jag alldeles för mycket över dem. Fast till skillnad från de andra så var det inte mitt liv jag var rädd om.
"Det är ganska oundvikligt", sa Jake. "Vi har inte sett spår av dem på länge. Det finns två alternativ, antingen så blev dem rädda för deras motstånd och stack iväg med svansen mellan benen eller så är dem där ute någonstans och bygger upp en plan. Du kan ju gissa vad som låter mest rimligt."
Jag nickade. "David berättade ju hur mycket de förberett sig inför det här, de kan knappast ha blivit rädda för oss. Vi kan inte ha varit mer än vad de förväntat sig."
Jake nickade instämmande.
"Så det är fullt förståeligt att jag grubblar över det?"
Återigen nickade jag till svar.
"Sedan kanske vi borde tänka på det faktum att de rövar bort oskyldiga flickor i din ålder, och vi vet varken om de är döda eller lever - och vi vet heller inte varför de tagits."
Han betedde sig nästan kyligt mot mig, jag gillade det inte ett dugg. Hela den här konstiga stämmningen fick irritationen att bubbla upp inom mig.
"Ibland är det bara så frestande för mig att ge upp, låta dem ta mig och skona er", fräste jag.
Jake spärrade snabbt upp ögonen och var inte det minsta frånvarande längre.
"Säg aldrig så, Nessie! Aldrig!" utbrast han upprört. "Tänk inte ens tanken."
"Jag är less på att alla ska offra sig för mig! Räcker det inte med att ett helt krig bröt ut på grund av mig?!" Jake skakade missnöjt på huvudet. "Precis Nessie, om du ger upp nu - har allt varit förgäves! Håller du inte med om det?"
Jag skakade på huvudet. "Inte det minsta, jag vill inte att någon alls ska riskera sitt liv för mig. Varför skulle jag vara så mycket mer värd än någon ut av er?"
"Det handlar inte om ditt värde, Nessie", sa Jake och försökte behålla lugnet. "Det handlar om att vi är en familj. Jag trodde aldrig att jag skulle erkänna mig själv som en slags familjemedlem hos er Cullens, men vare sig jag vill det eller inte så är jag det. Och när man är i en familj gör man allt för att skydda den! Vad är det du inte förstår?"
"Så att alla riskerar sina liv för mig är din defination av att skydda familjen?" väste jag, till skillnad från Jake försökte jag inte vara det minsta lugn.
"Det var droppen, stanna bilen Renesmee, stanna bilen nu!" Jag körde upp mot sidan av vägen och stannade motvilligt. Jake gick ut ur bilen och försvann snabbt ut i skogen. Min ilska var som bortblåst medan jag gick in i skogen efter honom. Han var borta. Men hans doft var fortfarande kvar. Jag tittade ner. Framför mina fötter låg hans sönderslitna kläder. Jag föll ner på mina knän och höll hans skjorta mellan händerna. Jag kände en regndroppe träffa min kind. Precis som lyckan, så kunde inte det vackra vädret hålla i sig länge alls i Forks.Jag drog in doften medan mina tårar blötte ner skjortan, liksom regndropparna som piskade ner från himmelen. Jag hade gjort det omöjliga. Jag hade lyckats få den som älskade mig mest i hela världen att lämna mig ensam och obeskyddad. Jag var ett hopplöst fall och precis som jag anat var jag inte värd hans kärlek. Jag slöt mina ögon och lade mig på skjortan, nästan motvilligt då kroppen inte kunde hålla sig uppe längre men då mitt ansikte mötte den mjuka och lena skjortan hade jag inget emot det längre. Jag vet inte hur lång tid det gått innan jag uppfattade dofterna. Omöjligt. Mitt hjärta började dunka snabbare. Varje lem i kroppen stelnade till och mot min vilja spärrade jag upp mina slutna ögon. Jag vände mig panikslaget om och såg plötsligt upp i två par rovlystna ansikten. Den ena såg mest ilsken ut medan den andre bar på ett stort snett flin. Hans röst ilade i min kropp.
"Saknat oss...Nessie?"

Fortsättning följer


Titta hit CF läsare

Jag kom på en sak nu då jag skrev på fortsättningen till CF. För några kapitel sedan skrev jag ju om Renesmees födelsedag och bara tre dagar framåt var det ju Bellas - som jag aldrig skrev om. Jag gick fram tre dygn från berättelsen och så passande hamnade Bellas födelsedag på just det kapitlet som är från hennes perspektiv. Så nu har jag ändrat på det kapitlet lite, tryck här för att se kapitlet igen och läsa biten om Bellas födelsedag - som faktiskt är om 3 dagar irl också :)

Kapitel 12 - Cold Fire, Charlie: "Det gjorde ont, Bella..."

Bella & Charlie

"Vart var ni igår då?" flinade Emmett då pappa och mamma kom ut ur huset. Det var en vanlig grå dag i Forks och människorna hade börjat klä på sig varma höstkläder pågrund av kylan. Trots att jag inte frös speciellt mycket så hade även jag varma kläder för att smälta in. Idag bar jag en röd polotröja och mina mörka favoritjeans plus min randiga halsduk jag ärvt av Esme. Jag snurrade basketbollen på ett finger, dribblade och tog mig snabbt förbi Emmett innan jag satte bollen i korgen.

"Och hon gör mål...igen!" skrattade jag högt. Att fixa en basketkorg vid sidan av Charlies uppfart var en strålande idé, Jakes idé. Jake satt på verandan och följde mig med ögonen med en ogenomtränglig blick jag inte kunde tolka. Det hördes ett ilsket men lågt morrande från pappas bröst och mamma stoppade honom från att ta ett steg fram genom att placera sin hand på hans axel.

"Vi jagade", sa mamma och blängde på Emmett. Emmett flinade stort och pappa som börjat lugna sig såg återigen ilsken ut. Han såg rent ut av läskig ut. Det måste Emmett också ha tyckt eftersom hans flin försvann från hans bleka ansikte och han vände sig om mot mig.

"Revanch?" sa jag med ett hånfullt flin. Rosalie brast ut i skratt och satte sig ner på verandan, men var noga med att sätta sig minst två meter ifrån Jake. Hon och Jake hade alltid haft något emot varandra. Det skulle vara väldigt intressant att höra skälet till de fientliga blickarna mellan dem.

"Sista gången, Renesmee. Och den här gången kommer du förlora", sa han och betonade ordet med ett bestämt ansiktsuttryck.

"Så säger du varje gång", stönade jag. "Säker på att det här är den allra, allra sista gången?"

Emmett nickade.

"Sista revanchen", lovade han.

"Okej, då kör vi!"

Pappa tog upp basketbollen och kastade upp den i luften mellan mig och Emmett. Båda hoppade högt för att nå den, självklart fick Emmett tag på den först eftersom han var en aning längre än mig.Men Emmett fick inte behålla bollen länge alls. Mitt i hans lilla dribbling tog jag av honom bollen och för femte gången på samma dag dunkade jag bollen i korgen.

Emmett slet i sitt hår av frustration. Sedan vände han sig mot mamma och pappa och pekade anklagande på dem.

"Ni har skapat en omöjlig basketspelare! Det här är inte rättvist, ni kan lika gärna anmäla henne till NBA eller något."

"Vi ska ha det i åtanke", skrockade pappa och Emmett gick tjurigt fram och satte sig bredvid Rosalie. Då ställde sig Jake upp och gick nerför uppfarten mot mig. När han bara stod en halv meter ifrån mig sträckte han ut sin hand och smekte min kind, utan att bry sig om att de andra iakttog honom. Det var inte förrän David dök upp han drog tillbaka sin hand.

"Något nytt?" frågade pappa.

"Nej", svarade David. "De är spårlöst försvunna... men det lär inte dröja länge förrän de är tillbaka. De väntar bara på rätt tillfälle."

Pappa nickade bekymrat och mammas humör blev gråare än Forks vardagliga väder. Jag drog en suck och mötte sedan motvilligt Davids blick. Ännu en gång kunde man se hur han ansträngde sig för att ge mig något som skulle likna ett leende. Jag log tillbaka och lämnade honom sedan bakom mig då jag följde efter Jake in i huset igen. Jake försökte fatta min hand och hur gärna jag än ville känna hans hud mot min så drog jag tillbaka handen och låtsades som att det var väldigt nödvändigt att använda just den handen till att stryka bort en hårslinga från ansiktet. Att hålla Jake i handen offentligt framför David var inget jag hade tänkt göra på långa vägar, jag behövde inte orsaka honom mer smärta än vad jag redan gjort. Väl uppe på mitt nuvarande rum kunde jag glömma David och de andra. För nu fanns det bara en person i min värld.

"Debusy?" skrattade Jake och tog fram en av mammas skivor som låg på hyllan.

"Mamma och pappas favorit, de har haft stort inflytande på mig kan man säga", sa jag och ryckte på axlarna.

"Ja, det kan man inte undgå. Vet du vad, någon gång måste jag ta med dig på en riktig rock-konsert!"

Jag rynkade på näsan och föll bak i sängen.

"Jag vet inte riktigt om det är min grej..."

"Precis", sa Jake snabbt och ivrigt. "Du vet inte om det är din grej, därför är det lika bra att kolla upp det, låter inte det vettigt?"

Jag ryckte åter igen på axlarna.

"Det tar jag som ett ja", sa han och drog på munnen. Han satte sig i sängen bredvid mig och jag böjde mig fram för att andas in hans doft. Sedan, efter att ha tvekat en halv sekund, sträckte jag fram handen och rörde med fingrarna runt hans glada mungipor. Hans mun slutade le och stod nu vidöppen och hans ögon var fastställa på mig.

"Jag älskar ditt leende", sa jag sedan och drog tillbaka handen. Men innan jag dragit tillbaka den hela vägen fattade Jake den, synade den och gled med fingret runt alla små veck och ådror i den. Slutligen kysste han den och beröringen fick hela kroppen att rysa till.

"Jag älskar dig Renesmee...Cullen", mumlade han tyst och tryckte mig sedan bakåt i sängen. Det kändes som om mitt hjärta skulle flyga ut ur sitt fäste och krossa revbenen och hela min kropp kändes plötsligt som gelé. Det var nu min mänskliga sida gjorde sina kännetecken. Snabb hjärtklappnig, tunghäfta, fjärilar i magen... Det var också nu jag insåg hur fruktansvärt oerfaren jag var på det här området. Jag var så tafatt och visste inte riktigt vad jag gjorde då jag lade min hand mot hans bröst innanför hans uppslitna t-shirt. Jag kunde se i hans ögon hur ivrig han var, men han lade band på sig, för min skull. Nu var hans överkropp helt bar och det här var ett sånt där "titta men inte röra" ögonblick. Han var för vacker och jag kunde inte tro för ett ögonblick att jag var det minsta värdig att beröra denna vackra gestalt. Jag behövde inte göra mig förtjänt av att få vidröra honom, han bokstavligen pressade sig ohejdlöst mot mig och sammanlänkade våra kroppar som om vi aldrig varit ifrån varandra, någonsin. All försiktighet var borta och Jake verkade sakta men säkert tappa kontrollen över sig själv.Inte mig emot. Det var då jag själv drog ut toffsen i mitt hår och försökte bli av med min tröja som Jake satte sig hastigt upp.

"Vad är det för fel?" frågade jag genast och kunde inte hejda den besvikna tonen i min röst. Jake undvek först min blick men såg mig sedan i ögonen.

"Jag har det...jag sökt efter hela mitt liv nu. Jag tänker inte ... missbruka det."

Jag såg oförstående på honom.

"Missbruka?"

"Renesmee, se på dig själv! Du är så ung. Ren. Tänk bara på vad dina föräldrar skulle tänka..."

"Vad har dem med det här att göra?" utbrast jag upprört.

Jake såg skamset ner i golvet och jag drog en djup suck.

"Så vi kan inte...göra något förrän jag har levt i sisådär hundra år till och är smutsigt?" sa jag med överdriven sarkasm.

"Det är inte så jag menade", sa Jake lågt. "Du måste försöka förstå, Nessie. Jag fick dig nyss. Jag...jag tänker inte göra något med dig förrän jag är säker på att det är rätt."

Orden slog mig som ett slag i magen.

"Så du tycker inte vi är rätt?" viskade jag sårat.

"Nej, nu tar du det fel", sa han fort och såg plötsligt uppmärksamt in i mina ögon. "Vi är rätt, Nessie. Det kan inget ändra på... Du är det enda rätta för mig och jag hoppas med hela mitt hjärta att jag är rätt för dig också..."

"Det är du", invände jag snabbt, nästan lite desperat.

Han log tacksamt.

"Hursomhelst så menade jag att alla stora...beslut som kan göra stor inverkan på ditt liv... Det måste tänkas igenom, jag vill inte göra något förhastat...Om du förstår vad jag menar."

"Jag förstår", sa jag med en svag stämma. Jag förstod vad han menade, men jag höll inte med honom.

"Tack", sa Jake och log åter igen tacksamt mot mig.


"Kom och ät!" ropade jag högt medan jag skar upp pajen i jämna bitar. Jag betraktade nöjt hallonen som stack upp ur pajens sköra yta och den perfekta kanten som ramade in mitt lilla mästerverk. Trots att det bara var jag, Charlie och Jake som hade den mänskliga apetiten för att kunna hugga in i pajen var mamma, pappa och David först på plats. Jake var inte långt bakom dem och sist kom Charlie gående i sin mänskliga och långsamma hastighet.

"Det luktar underbart", berömde mamma och lade sin hand på min axel.

"Och det behöver man inte ha ett övernaturligt luktsinne för att kunna känna", skrockade Charlie och slog sig sedan ner på den enda stolen som redan var utdragen en bit från bordet. "Din mor var också väldigt duktig vad gällde matlagning och bakverk", intygade han och såg stolt på mamma.

"Äsch", sa mamma avfärdande. "Du har en ny mästerkock nu Charlie!"

Jag tog fram den vita och ömtåliga servicen som Charlie fått i gåva av Esme och strök bort några dammkorn från en liten kopp. Servicen sken fortfarande i dess renaste form och verkade aldrig ha använts en enda gång.

"Det ser ut som att Esmes service snart ska få göra sin debut", skrattade jag och la upp en rejäl pajbit på varje assiet.

Charlie flackade skamset med blicken.

"Jag har inte haft något bra tillfälle att använda den", mumlade han tyst. Jag tvekade inte på att han ljög för en sekund eftersom Charlies berömda nudelklumpar, bränt kött och överkokta potatis och ägg knappast gjorde sig fina på Esmes eleganta service. Jag betraktade mamma som drog in doften av pajen. Visserligen kände hon lukten, men smaken skulle aldrig fresta henne...

"Mamma, minns du hur paj smakade?" frågade jag tillslut.

Mamma såg med en underlig blick på mig, som om det vore den sista frågan på jorden hon väntat sig få.

"Inte direkt", sa hon eftertänksamt. "Jag minns inte så jätte mycket från mitt liv som människa, bara...viktiga saker", sa hon och mötte pappas blick.

Mamma och pappa försvann ut kort där efter och ärligt talat ville jag inte veta vad de hade för sig. Jag suckade och serverade pajen till de som var kapabla till att äta den.


"Jag tror aldrig jag insåg hur stark eran kärlek var", mumlade Charlie tyst. Jag satt längst upp i trappan och lyssnade på det känslomässiga samtalet som uppstått mellan mamma och Charlie i tv-rummet. Det hela började med att Charlie, som uppenbarligen inte gått oberörd från det mamma sagt några timmar innan i köket, började dra upp en massa minnen i hopp om att mamma skulle minnas allt. På så sätt hade de kommit fram till då mamma träffade pappa.

"Jag tror inte någon inser det nu heller", sa mamma ännu lägre. "Det är så svårt att förklara, Charlie... Utan honom dör jag."

Jag hörde hur Charlie hajade till.

"Kommer inte på fråga", sa han och man hörde på hans röst hur han höll tillbaka ilskan. "Du har ett barn nu Bella, henne ska du inte lämna för allt i världen. Om du dog, skulle du vilja att Edward också dog och lämnade Nessie ensam?"

Mamma blev plötsligt tyst och sa sedan med en dämpad och sorgsen röst;

"Du har rätt, men det skulle bli ett...halvt liv."

"Jag vet älskling, och jag måste säga att jag är så glad att du har Edward. Du har fått mer kärlek än någon annan jag känner."

Det högg till i hjärtat av sympati, Charlie som blivit lämnad av Renée...

Tydligen verkade mamma också fatta den , möjligen oavsiktliga, piken.

"Pappa... Hon älskade dig", sa hon mjukt.

"Jag vet, Bella. Jag vet."

"Och du har alltid mig", påpekade hon sedan.

Charlie sa ingenting, men jag kunde tänka mig att hans ögon var rätt tårfyllda just nu.

"Och Sue, hon kommer snart hem från Washington. Hon tar hand om dig, det vet du."
Mina tankar vandrade iväg till Sue Clearwater, Harry Clearwaters fru innan han dog, vilket nästan hade tagit kål på Charlie. Vi alla var glada för både Sues och Charlies skull. Ingen av dem var ensam längre.
"Snart?" frågade Charlie förvånat. "Hon sa sist på telefonen att hon blir kvar en vecka till."

"Hon ger sig av tidigare än så", sa mamma beslutsamt, som om det vore hon som bestämde när Sues avfärd skulle äga rum.

"Hur vet du det?" frågade Charlie misstänksamt.

"Alice...", mumlade mamma frånvarande.

"Aha. Hon har kusligt rätt ibland. Vad har hon för liten talang? Bra gissnings förmåga?"

"Något åt det hållet", skrattade mamma.

Charlie drog efter en suck.

"Ja, jag antar att det är goda nyheter då", sa han varmt och mer avslappnat.
Det blev tyst mellan dem ett tag, tills Charlie bestämde sig för att lämna ämnet om han och Sue.
"Du är så...fast vid Edward. Man kan nästan se hur du lider varje gång ni är åtskilda. Jag kanske inte förstår en sådan stark kärlek, men det gör mig orolig Bella..."

Jag hörde hur mamma drog efter en suck.

"Minns du då Edward...lämnade mig?" Hennes röst sprack vid ordet lämnade.

"Hur skulle jag kunna glömma det? Du dog Bella. Kanske inte bokstavligen, men inombords. Du var tom... En levande död."

"Jag är så ledsen, jag måste ha gjort dig väldigt orolig", mumlade hon skamset. "Men då Edward kom tillbaka till mig var jag så rädd för att han skulle lämna mig igen. Det är därför jag ... inte klarar av att vara ifrån honom för länge. Trots att det är minnen från mitt mänskliga liv så är de minnena kusligt tydliga för mig. Du förstår inte hur det känns...att nästan ha förlorat en sådan stor del av sig själv, för ja - Edward var en stor del av mig. När han slet sig från mig, drog han med sig mitt hjärta, förnuft och själ."

Jag hoppade till då någon torkade en tår från min kind.

"Pappa", väste jag tyst och pappa lade ena armen om mig. Vi sa inte mer utan fortsatte lyssna, trots att det kanske inte var speciellt respektfullt mot mamma och Charlie.

"Jag vet visst hur det känns..", sa Charlie tillslut.

Mamma blev tyst och jag pappa stelnade plötsligt till.

"Minns du, då du kom hem en gång, du och Edward hade bråkat eller något...Och du sa att du ville lämna mig, inte vara fast med mig?"

"Pappa, du vet att jag inte menade det...!" utbrast mamma snabbt.

"Ja, jag vet", sa Charlie och höjde rösten en aning. "Men det visste jag ju inte då du sa det. Då du försvann den kvällen ... Övertygade jag mig själv om att jag var världens värsta pappa. Att ha förlorat dig nästan lika snabbt som jag fått dig... Det gjorde ont Bella."

Jag hade aldrig hört Charlie så sårbar och uppriktig.

Det blev tyst från köket och jag vände mig oroligt mot pappa.

"De kramar varandra", viskade han tyst och vem som helst hade kunnat uppfatta det berörda uttrycket i pappas ansikte.

"Jag älskar dig, pappa. Jag älskar dig pappa. Jag älskar dig." Och vid det tillfället visste jag att om vampyrer kunde gråta, skulle mamma gråta en flod just nu. Eller två.


Slut på kapitel 12


Cold Fire - Officiella Bokomslag

Nu har Sara gjort klart Fanficen Cold Fire's bokomslag! Visst blev det ursnyggt? Blomman har hon fotat och gjort om själv! Blomman står för ringen Renesmee fick av Charlie, ni som läst fattar, ni vet den där isblomman :) Så ja, what do ya think?:)



Kram Jasmine!


Cold Fire Kap 11 - Kapitlet från Bellas Perspektiv

Lägger ut två kapitel idag! Hoppas ni blir glada :) Puss /Jasmine



Bella, så underbart att vi kan träffas igen! Du har så mycket att berätta nu! Tillexempel, när flyttade du tillbaka från Alaska till Forks? Hur var det i Alaska? Jag vill veta absolut allting! Och ja, självklart är det okej att din kusin Renesmee följer med! Jag visste inte ens att du hade en kusin! Ja, pecis som det låter så har vi en massa att prata om, jag längtar tills vi ses. Det var ju ett bra tag, tycker du inte?

Angela


Jag läste igenom mailet för tredje gången och log för mig själv varje gång. Lika vänlig som vanligt, men hennes frågor gav mig bekymmer. Jag hade inte riktigt funderat ut någon vidare historia om våran påhittade flytt till Alaska och sedan tillbaka till Forks. Men spelade det någon roll? Jag skulle äntligen få träffa den enda vännen jag hade kvar från High School. Ja, förutom Ben förstås. För övrigt hade jag inte hört av varken Mike eller Jessica sedan sju år tillbaka, till skillnad från Angela som haft lite kontakt med dem då och då. Det verkade gå bra för dem båda. Sist Angela skrivit om dem var de båda tillsammans och bodde i Washington, båda egenföretagare. Jessica drev sin egen klädbutik som gick under namnet Pink & Grey medan Mike drev sin egen sportaffär där han sålde all slags sportutrustning man kunde tänka sig. Jag var glad för deras skull men kände mig smått sårad över att ingen av dem faktiskt försökt att kontakta mig under alla dessa år. Men den lilla sorgen spolades bort i samma sekund som jag kände hans fingrar treva ömt ner för min nacke.

"Renesmee är klar", viskade han och hans andedräkt fyllde mitt huvud. Jag var tvungen att blunda hårt och koncentrera mig för att kunna ge honom ett ordentligt svar.

"Okej...bra, följer du med oss?" Jag vände mig om och öppnade ögonen. Framför mig stod höjden av perfektion. Lika vacker som han varit första dagen jag såg honom, nej till och med vackrare. Sedan jag entrat mitt nya liv som vampyr var han mycket vackrare och klarare. Han hade gått från att vara en vacker kristall till en skinande och bländande diamant i mina 'nya' ögon.

"Jag tänkte faktiskt att ni damer ska få nöjet för er själva, men jag skjutsar er gärna dit."

Jag nickade och log trots att besvikelsen översköljde mig. Trots att jag hade evigheten med Edward så kändes varje minut ifrån honom meningslös...tom. Tomheten kunde såklart fyllas ut av alla andra jag älskade och värdesatte högt, som Jake, Alice och de andra...men ingens betydelse kunde jämföras med Edwards. Skälet till att jag levde. Jag upptäckte snabbt ett hål i min teori, Edward delade en plats med något annat väldigt värdefullt. Någon som hade halva Edward i sig. Min vackra solstråle, min bländande stjärna och doftande blomma. När jag såg in i Edwards leende ansikte såg jag även min dotter, Renesmee, i hans vackra drag och i hans ovanliga bronzefärgade hår. Mina tankar skingrades, eller rättare sagt avbröts och försvann i tomma intet då hans mun ivrigt formades efter mina läppar. Medan jag ivrigt kysste honom tillbaka lossade jag ena handen från hans grepp för att sedan leta efter hans skjortknappar. När jag äntligen lyckats lirka upp en tog han snabbt med varsamt fast handen och kysste den ömt. Avvisandet påminde mig om livet före min lilla förvandling, vilket fick en hel del illamående känslor att dyka upp från djupet igen. Han uppfattade snabbt den dystra glimten i ögat som det inte var tänkt att han skulle se. Han drog mig upp från stolen så att jag sedan stod på tårna då han kysste mig intensivt.

"Vi har all tid i världen", mumlade han i mitt öra, men till min förtjusning uppfattade jag motviljan och kände av hans okontrollerade iver som speglade min. Nu var det min tur att ge honom ett mjukt och försiktigt avvisande.

"Renesmee", sa jag varmt och vände mig sedan bort från honom för att dra på mig en varmare tröja över det mörkbruna linnet Alice köpt till mig för några veckor sedan. Alice hade med åren börjat förstå min klädsmak väldigt bra. Hon hade fått mig att inse vilka kläder jag gillade och inte gillade. Och med mitt 'nya' jag verkade även alla kläder och färger passa mig bättre än innan. "Jordfärger verkar vara din grej. Brunt, grönt, blått...och även lite rött!" hade Alice sagt efter ett par proffsiga tips då vi provat kläder i Forks nya galleria. Alice bokstavligen drog mig dit och tillslut gav jag med mig eftersom jag under alla dessa år blivit väl bekant med Alices goda vän , Fröken Envis. Jag rättade till den stickade tröjan längst ner och vände mig om. Jag hoppade nästan till då jag såg hur nära Edward stod. Bara ett par centimeter från mitt ansikte. Lusten att slita av mig den varma tröjan igen var svår att dölja, men jag lyckades ganska bra då jag kysste mina fingrar och sedan tryckte dem ömt mot hans perfekta och mörka läppar. Han blundade vid beröringen och tog sedan min hand. Väl ute på Charlies uppfart satt Renesmee redan i baksätet i Edwards älskade Volvo. Hon vevade snabbt ner rutan och vinden tog tag i hennes vackra lockar.

"Jag började fundera på om jag skulle hyra en taxi istället och åka ensam!" fnös hon och vevade sedan igen rutan igen.

"Tonåringar", mumlade Edward och log snett mot mig. En vanlig förälder skulle förmodligen reta upp sig på Renesmees tonfall men jag kunde aldrig vara arg på min lilla Nessie. Hon var i princip den mest osjälviska varelsen jag kände till och till skillnad från mig skulle hennes hjärta alltid slå. När jag satte mig i bilen bredvid Edward var Renesmees irriterade uttryck som bortblåst. Hon var istället fokuserad på sin teckning hon skissade i baksätet.

"Får jag se den?" frågade jag nyfiket samtidigt som Edward nästan ohörtbart startade bilen.Renesmee rodnade och drog teckningen fort till sig.

"Den är inte klar än", sa hon och log.

Edward skrattade tyst för sig själv.

"Missar jag något?" frågade jag nyfiket och smått irriterat. Edward var alltid ett steg före mig.

"Nejdå", skrattade Edward och såg ut genom fönstret för att hålla sitt skrattfärdiga ansikte utom synhåll för mig.

Jag vände mig istället mot Renesmee med en nyfiken och ivrig blick. Renesmee tittade upp med rosiga kinder och glansiga ögon.

"Öhm... Jag tror pappa såg min teckning...", sa hon och ryckte på axlarna. "Eller, han såg nog i alla fall hur min bild i huvudet är, hur bilden ska bli liksom."

Edward försökte hålla sig för skratt.

"Den var väldigt...actionfylld", sa han och Renesmee gav honom en irriterad blick.

"Det är inte ens säkert att den blir lika bra som den är i mitt huvud", mumlade hon sedan.

"Det är jag säker på att den blir", uppmuntrade jag. "Lyssna inte på honom", sa jag och blängde på Edward. Denna gång kom han inte undan genom att le med sitt änglalika ansikte,inte!

"Ja, vi ska låta dig rita ifred", sa han till slut med ett milt leende.

Jag nickade nöjt och instämmande.


"Snart framme", sa Edward och log det där oemotståndliga leendet han visste att han inte kunde komma undan med utan att göra mig pirrig i hela kroppen. Jag stod emot lusten att avbryta honom i körandet och kyssa honom för att istället vända mig mot baksätet. Renesmee låg med huvudet lutat mot rutan samtidigt som en lätt och rytmisk andning hördes från hennes späda kropp. Jag vände mig tillbaka i sätet och mindes hur jag själv brukade somna nästan varje gång Charlie skjutsade mig någon längre strecka. Minnet bleknade av hur det kändes att vara trött. Av att få försvinna i tomma intet...Att drömma. Edward såg i backspegeln på vår perfekta lilla skapelse. Sedan log han ännu en gång mot mig, denna gång med ett rörande och stolt uttryck i ansiktet.

"Kan du fatta att hon är så stor, vår lilla baby?" suckade jag.

"Nej...", sa Edward tankefullt. "Jag antar att det är normalt för föräldrar att säga att tiden flyger förbi, men här är det inte tiden som gått fort."

Jag nickade instämmande. Renesmee som nu borde vara en lekfull sjuåring som nyss lärt sig att skriva var istället en fullbordad tonåring som, vad vi räknat med, aldrig skulle se en dag äldre ut.

"Hennes teckning är klar", sa Edward lågt med ett flin som letade sig upp i hans mungipa.

Under den 97 minuters långa bilfärden till Seattle från Forks hade min ögonsten fullbordat sitt lilla mästerverk. Jag tog försiktigt upp teckningen som glidit ur handen på henne. När jag vände mig om påmindes jag genast om hur Edward uttryckt sig om bilden. Den är väldigt...actionfylld. Jag fnissade lite tyst då jag betraktade den välgjorda teckningen. En bild av en varulv, omringad av lava, eld och explosioner. Det rådde ingen tvekan om att det var Jacob, alla kännetecken var på plats. Man såg det speciellt på hans bruna vackra ögon.

"Det här är väldigt bra gjort", sa jag sedan uppriktigt. Edward skrattade och tittade på teckningen igen.

"Den är väldigt...perfekt. Detaljerad. Men ser verkligen Jacob sådär stark och försvarsfull ut i verkligheten?" Nu var det min tur att skratta.

"Hör på dig själv, Edward! Du låter nästan lite avundsjuk. Att våran dotter verkar se Jacob som en starkare och mer beskyddande person än dig."

Edward log snett och verkade ge upp.

"Okej, jag erkänner! Kan hon inte ta och rita sådana teckningar på sin far istället?"

Skrattet fortsatte bubbla upp inom mig men tillslut lyckades jag lugna mig.

"Oroa dig inte Edward, jag tror hon ser dig som en väldigt överbeskyddande far. Men tänk dig, vem skulle du helst rita av? Mig, eller Esme?"Han uppfattade den liknelse jag gjort och ryckte på axlarna.

"Kom igen!" utbrast jag.

"Okej okej, ja dig - antagligen."

Jag skrattade nöjt.

"Ja, där har du då svaret och skälet till hennes teckning."

Plötsligt slets teckningen ur mina fingrar.

"Skulle precis säga att hon vaknat", viskade Edward med ett flin.

"Oj, jag...jag tittade bara på din underbara teckning älskling!" skyndade jag mig att säga.

"Mamma!" utbrast hon. "Du hade kunnat fråga först!"

"Du sov", var jag snabb med att påpeka.

Renesmee vek ihop teckningen och tryckte in den i sin jackficka.

"Så...", började jag och försökte ändra rikting i samtalet, bort från min lite dummma handling. "Blev den som du tänkt dig?"

Renesmee rynkade på ögonbrynen och skakade på huvudet med en missnöjd min.

"Nej...inte riktigt."

"Jag tycker teckningen blev väldigt lik bilden i ditt huvud", inflikade Edward.

"Jag vet inte", mumlade hon osäkert.

"Den blev väldigt vacker, Nessie", sa jag och tittade sedan upp.

"Framme", sa Edward.

Jag klev sakta ut ur bilen och betraktade det vackra huset vi stannat framför. Huset var i en annorlunda beige-brun färg med vita husknutar och detaljer. Man möttes genast av den stora altanen med glasdörrar och fönster och på övervåningen syntes två ordentliga balkonger.

"Lustigt", sa jag tillslut. "Jag har aldrig frågat Angela och Ben vad de jobbar med, men tydligen får de inte dåligt betalt!" I samma sekund som jag sa det ångrade jag mig. Edward hade spenderat en hel del pengar på vårat hus, som faktiskt var mycket vackrare. Jag lät på något sätt otacksam, men av Edwards reaktion att dömma så verkade allt vara lugnt. Ja, annars var han väldigt bra på att dölja det.Han höjde på ögonbrynen och vandrade med blicken från altanen till balkongerna.

"Det glädjer mig att de lyckats så bra", sa han och log. Renesmee dök upp mellan oss och verkade inte vara lika imponerad som jag och Edward. Hon hade ju trots allt vuxit upp ett mycket vackrare och exklusivare hus, men ödmjukheten fanns ändå på plats.

"Åh, så fint. Det ser riktigt hemtrevligt ut", sa hon varmt.

Edward böjde sig över Renesmees hjässa och precis över hennes huvud möttes våra läppar. Renesmee gjorde en äcklad grimas och backade sedan snabbt. Med en lång kram viskade Edward med den mest förföriska röstsen som fick hela min kropp att rysa; "Vi ses snart igen, min älskade."

"Är du säker på att du inte vill följa med?" frågade jag ängsligt. Edward skrattade.

"Gå in nu, Bella. Jag har ändå lovat Jasper och Emmett att tillsammans med dem ta med David på en jaktrunda idag", sa han och blinkade.

Renesmee blev snabbt uppmärksam.

"Åh, det låter toppen!" sa hon entusastiskt. "Pappa, var snäll mot honom - och se till att han får en underbar stund!" Hennes dåliga samvete lyste igenom och minsta lilla tanken på att David skulle le och ha kul igen verkade göra henne väldigt upprymd.

"Jag ska göra mig bästa", sa Edward varmt och kysste henne på pannan, sedan försvann han snabbt in i bilen och körde nästan ljudlöst iväg från uppfarten.

Jag drog in ett djupt andetag och fattade sedan Renesmees hand. Fem steg senare befann vi oss utanför dörren. Jag hann bara knacka en gång innan dörren flög upp, nästan rakt i ansiktet på mig.

"Bella!" utbrast en röst jag längtat så länge efter att få höra. Hon kastade sig runt min hals och kramade mig hårt. Om jag hade varit människa hade jag förmodligen sagt att hon gjorde mig illa, men Angelas ansträngande kram kändes knappt. Jag kramade tillbaka och var tvungen att hålla band på mig för att inte krama sönder henne.

Angela backade ett steg och betraktade mig.

Jag riktigt såg hur hennes glada uttryck byttes ut mot ett förvånat uttryck istället.

"Åh herregud", mumlade hon med handen för munnen. Angela såg inte riktigt ut som jag mindes henne. Håret var längre, men annars var det lika svart och rakt i en sidbena. Hon hade till skillnad från High School mycket präktiga kläder och även lite smink syntes i hennes söta ansikte, som rosa rouge och en mörkgrå skimmrande ögonskugga. Sedan såg hon såklart mycket vuxnare ut. Men det var något som fattades...Aha!

"Har du inte glasögon längre?" utbrast jag.

Angela svalde och försökte hämta sig från vad nu en som chockat henne.

"Nej, Bella. Jag skaffade linser kort efter att vi gått ut Forks High." Angela sköt upp dörren en aning mer. "Vad väntar ni på? Kom in!"

Glatt drog jag med mig Renesmee in i huset. Hallen var full av speglar och prydnader och väldigt många röda detaljer som ljus, spegelramar och klädhängare.

"Bella!" utbrast en man som kom snabbt gående mot mig. Jag vände mig om och mötte ännu ett välbekant ansikte.

"Ben!" utbrast jag med uppriktig lycka och sprang fram för att krama honom. Han luktade ljuvligt, nästan för ljuvligt. Jag höll andan och kände mig väldigt glad över att jag jagat kvällen innan.

"Wow!" sa jag och synade honom från topp till tå. Han var klädd i svart kostym,vit skjorta och en traditionell svart slips. "Du ser ut som en riktig affärsman!"

Ben skrattade förläget och tog sedan Angelas hand. Tillsammans backade dem och utbytte förvånade blickar.

"Okej, ut med språket", skrattade jag. "Vad är det som får er att gapa som om ni sett Shrek i egen hög person?"

Mitt lilla skämt verkade lätta upp stämmningen en aning.

"Bella, det är du... Du ser verkligen inte ett dugg äldre ut, men dock...mycket vackrare! Seriöst Bella, du ser ut som en fotomodell!" Om jag fortfarande varit människa hade de orden fått mig att rodna ohejdlöst.

"Du är också jättefin Angela", sa jag och log.

Angela skakade på huvudet.

"Bella, jag kanske är fin med mina nya sofistikerade kläder och vackra smycken - men vad är inte du då? Du ser fantastisk ut, skönheten själv! Det är läskigt Bella...du är perfekt."

Det var så jag alltid brukade tänka om Edward. Fantastsk, skönheten själv, perfekt. Att någon någonsin skulle använda de orden för en beskrivning av mig hade jag aldrig kunnat drömma om. Jag skakade bara på huvudet och bytte sedan samtalsämne.

"Det här är min kusin, Renesmee, som jag berättat om", sa jag och Renesmee som stått bakom mig klev fram. Nu drog både Angela och Ben våldsamt efter andan.

"Jisses", flämtade Angela. Hon gick sakta fram mot Renesmee och betraktade henne med uppspärrade ögon. I det ögonblicket visste jag att hon fattade. Angela var smart, jag borde ha anat det.

"Renesmee", sa hon eftertänksamt och jag bad för att hon inte skulle förstå sammanlänkningarna mellan namnen Renée och Esme. Angela stängde munnen fort och backade sedan tillbaka. Ben som endast verkade ha bländats av Renesmees skönhet och inte gett några vibbar om att han förstått sammanhanget som Angela förstått det stod kvar och stirrade på oss båda.

"Ben, älskling", sa Angela mjukt. "Gå sätt på några koppar kaffe är du snäll." Ben blundade hårt för att skaka av sig den facinerande synen av mig och Renesmee för att sedan försvinna till vänster bakom en stor och svart trähylla.

Angela gick ännu en gång fram mot Renesmee.

"Din kusin?" frågade hon med stor underton av rent tvivel. Jag nickade och hörde hur Renesmees hjärta började dunka jättesnabbt. Hon bet sig i underläppen och tittade ängsligt mot mig.

"Kom med mig", sa Angela sedan och vi följde efter henne in till ännu ett vackert rum. Rummet var stort med svarta skinnsoffor, tavlor, glasprydnader och en gigantisk wide screan TV på väggen.

"Wow, hur har ni råd med allt det här?" sa jag i ett förtvivlat försök att leda bort hennes tankar. Vi satte oss ner i den stora och mjuka skinnsoffan och Angela verkade en aning stel då hon svarade.

"Ben äger den populäraste familjerestaurangen i Seattle, den fick fyra stjärnor av The Daily News", sa hon och log stolt. Renesmee som förstod vad jag försökte göra var inte sen med att hänga på.

"Åh så underbart, vad heter restaurangen?"

"Bon Apetit", skrattade hon och verkade gå på våran lilla fasad.

"Orginellt och klyftigt", berömde jag uppriktigt. Bon Apetit, som betydde smaklig måltid på franska, hade jag aldrig hört som ett restaurangnamn förut.

"Klyftigt", upprepade Renesmee med ett oskyldigt och brett leende.

Angelas ögon smalnade och hon såg misstänksamt på oss. Hon ställde sig senare upp för att ta ner en tavla. Med tavlan i famnen och baksidan vänd mot oss satte hon sig ner igen och såg mig i ögonen.

"Bella, jag kunde inte låta bli att märka...", hon tystnade och vände sedan på tavlan. Bilden föreställde mig och Edward tillsammans. "Ja, du vet...", nu såg hon istället på Renesmee.

"Liknaden bara slog mig, din unika hårfärg ser exakt ut som Edwards, och dina ögon...De är praktiskt taget identiska med Bellas! Jag är förmodligen bara dum nu, eftersom om Bella och Edward haft ett barn tillsammans så skulle det förmodligen vara en aning yngre...Men ändå..."

Renesmee såg panikslaget på mig och jag insåg att de mörkbruna linserna jag placerat i ögonen på morgonen kanske var en dum idé efter allt, om jag inte haft just den färgen hade hon kanske inte tänkt på det så mycket.

Jag försökte komma på ett sätt att rädda situationen, men mitt samvete höll mig tillbaka. Hade Angela någonsin ljugit för mig? Liksom min dotter bet jag mig i läppen, ironiskt nog skulle reflexen kunna vara ett försök till att hindra ännu en lögn att fly ut ur min mun. Det var nu min inre kamp började. Jag var uppdelad i två personer. Ena delen av mig ville lätta på mitt hjärta som nu stod stilla och berätta allt för Angela, jag visste att om Renée kunde hålla en sån här hemlighet kunde hon också det! Den andra delen av mig var fast besluten om att jag skulle ta mitt ansvar och inte berätta något för Angela eftersom det ur någon vinkel skulle kunna anses vara farligt för henne och hennes omgivning.

"Jag är hennes dotter", sa Renesmee bestämt och såg allvarligt in i Angelas ögon. Vad tusan höll hon på med?!

"Hur är det möjligt?" frågade Angela genast.

Renesmee log självsäkert.

"Ja, du förstår Angela, jag växer jättesnabbt, jag har egentligen bara levt i sju år! Och ja, mina föräldrar är vampyrer, så jag är faktiskt en halv-vampyr förstår du. Jag kan slita sönder ett träd med en hand! Jag lovar, det är sant!"

Jag gapade stort med uppspärrade ögon och skulle precis påstå att min dotter var tokig och inte visste vad hon sa då Angela plötsligt utbrast i skratt.

"Okej, okej!" skrattade hon. "Jag förstår, ni gör narr av mig! Förlåt, det bara...poppade in i skallen på mig så fort jag såg dig Renesmee!" Angela rodnade av förlägenhet och satte sedan tillbaka tavlan på sin plats.

"Tänka sig", sa hon sedan, "jag som alltid brukar vara så logisk!"

Renesmee log triumferande och jag insåg att hon faktiskt räddat hela situationen. Trots att allt hon sagt varit väldigt riskabelt hade det funkat. Jag log tacksamt mot min dotter som lyckats handla snabbt. Det var bäst såhär, Angela behövde inte få veta.

Jag kände en extremt ljuvlig doft då Ben kom in i rummet med det nybryggda kaffet. Och det var inte kaffet som satte mig inför denna törstande frestelse.

"Missade jag något roligt?" frågade Ben muntert och ställde ner en silverkopp fylld med kaffe till bredden framför oss tre i soffan.

Angela skakade på huvudet och blodet samlades i hennes kinder för att lösas upp i ett rätt odiskret rodnande.

"Nej", skrattade hon och började surpla på sitt kaffe. Jag såg med motbjudan på kaffekoppen framför mig och sneglade sedan på Renesmee. Hon som var kapabel till att kunna gilla denna dryck rynkade lite på näsan. Det verkade som om vi båda hade problem med att dricka ur koppen. Men Renesmee var stark, öppnade munnen och hällde i sig nästan halva koppen på en gång.

"Oj, akta så du inte bränner dig!" utbrast Angela.

Renesmee log och kvävde sin motbjudan.

"Det bränns inte", konstasterade hon ärligt. Jag sparkade till henne lite under glasbordet.

"Eller", sa hon snabbt, "med närmare eftertanke så känns det som att tungan ska brinna upp!" Jag blängde på henne. Jag ville att hon skulle bete sig som en människa för att undgå misstankar men istället överdrev hon situationen, vilket var tänkt att dömma efter hennes smått lömska flin riktat mot mig.

"Ben, hämta lite vatten åt Renesmee", sa Angela snabbt.

Renesmee skrattade och höll upp handen som för att säga 'Stop!'

"Jag överdrev bara", erkände hon oskyldigt.

"Åh", sa Angela och lutade sig sedan tillbaka igen.

Småpratandet fortsatte länge och lyckligtvis glömde hon bort att fråga om Alaska flytten. Renesmee verkade gilla henne och då vi lämnade huset vid skymmningen, då vi inte riskerade att glittra som diamanter i solljuset, suckade hon drömmande.

"Angela är underbar, vi måste hälsa på henne snart igen!" utbrast hon upprymt. Jag ville inget hellre själv och nickade leende till svar. Vi behövde inte vänta länge förrän Edward körde upp på uppfarten. Vi satte oss snabbt i bilen och före jag hann slänga mig över Edward och kyssa honom efter en hel dag åtskilda så hann Renesmee först med att fånga hans uppmärksamhet.

"Hur gick jaktturen?" frågade hon ivrigt.

Både jag och Edward visste att det inte var själva jaktturen hon var intresserad av att höra om.

"Bra", sa Edward med blicken fast på mig. "David hade väldigt roligt."

"Verkligen?" undrade Renesmee med lysande och lyckliga ögon.

"Ja, det hade vi andra också. Eller, i alla fall jag och Jasper. Emmett var lite tjurig eftersom David slog honom i princip allt. Allt från att fånga den största björnen till armbrytning."

Renesmee fnissade och lutade sedan huvudet mot bilrutan. Edwards svar var tillräckligt för att göra henne väldigt nöjd, vilket gjorde att hon kunde somna bekymmerlöst.

Edward såg på mig och smekte min hand samtidigt som han höll sin andra hand på ratten. Jag höll mig hela bilresan från att avbryta honom i körandet. Jag höll band på mig själv genom att tänka på hur jag skulle dra med mig Edward till gästrummet så fort jag kom innanför dörren. Men när jag väl var inne så hände något som skulle skjuta upp mina planer. Ballonger seglade i luften i hela hallen, köket och tv-rummet. En stor tårta tog den mesta platsen på köksbordet. Jag gick förbluffat fram och drog efter andan då jag läste glasyrtexten för mig själv.
"Grattis på 25 års dagen Bella."
"Trodde du vi glömt att du fyller år idag älskling?" viskade Edward förföriskt i mitt ena öra.
"Jag visste inte ens om det själv", andades jag till svar och när jag vände mig om såg jag något som hade fått mina ögon i det mänskliga livet att fyllas med glädjetårar.
Jacob. Charlie. Edward. Rosalie. Renesmee. Billy Black. Carlisle. Esme. Seth. Sam. Leah. Emily. Emmett. Alice. Jasper... De stod alla där och log varmt mot mig.
"Jag vet inte vad jag ska säga", sa jag och rösten skälvde till. Charlie gick fram och kramade mig hårt.
"Jag skulle vilja säga så stor du blivit men det har du faktiskt inte", sa han och försökte dölja tårarna som brände i ögonen genom att dra på ett skämt.

"Alla 25 åringars dröm att höra", skrattade jag halvhjärtat. Humor funkade inte så bra för mig just nu. Jag backade från Charlie och höll handen på mitt hjärta som slutade dunka för nästan exakt sju år sedan.

"Jag älskar er alla", sa jag sedan innerligt och min blick stannade på Renesmee som sakta gick fram mot mig.

"Grattis på födelsedagen, mamma", sa hon ömt samtidigt som hon kramade mig med all innerlig styrka. Sedan gick den fina stämningen över till en väldigt pinsam stämning, i alla fall för min del. Jag tackade gud för att jag inte kunde rodna längre. För det var precis vad jag hade gjort annars då alla plötsligt brast ut i sång.
"...ja visst ska du leva ut i hundrade år!"
"Eller mycket, mycket längre", viskade Edward tyst och tog min hand.

Efter den långa kvällen fick jag äntligen Edward för mig själv. Precis som jag planerat drog jag med en väldigt villig Edward till Charlies gästrum.Edward trevade ivrigt och desperat efter mina läppar och jag kunde inte göra annat än att besvara hans iver. Han tryckte mig bak i sängen och jag tog tag i hans rygg med ena handen för att trycka honom närmare mig, han kunde aldrig komma för nära. Edward började till min förtjusning att varsamt försöka få av min varma tröja, samtidigt som jag knäppte upp knapp efter knapp på hans ljusblåa skjorta.

"Vänta", flämtade jag mellan kyssarna. Hans ljuva andedräkt fyllde mig och gjorde mig helt yr. Hans kyssar gjorde det inte lättare för mig. Dem och hans beröring brände mot min hud och jag var tvungen att samla mig länge innan jag fick fram en sammanhängande mening.

"Vi...får...inte...göra...sönder...sängen", fick jag ur mig och sneglade mot sänggaveln som det stack ut träflisor ur. Edward skrockade och flög upp ur sängen och öppnade fönstret.

"Tror du de andra klarar av att vakta Nessie medan vi försvinner ett tag?"

Mina moderinstinkter sa nej, men allt annat inom mig skrek ja. Trots att jag aldrig varit förtjust i att hoppa ut ur fönster så var det inget som kunde stoppa mig nu från denna frestelse. Jag nickade och vi hoppade hand i hand ut ur fönstret. Där efter försvann vi in i den mörka natten för att avsluta det vi påbörjat.

Slut på kapitel 11


Cold Fire Kap 10!

Internet är fixat. Så ladies and gentlemens, här har ni efterlängtade kap 10 - Cold Fire!

Kapitel 10

Jag kände mig lätt. Som om jag svävade bland moln, allt hade gått så snabbt. Men ändå kändes det som om hur långsamt och varsamt allt än hade kunnat gå, så skulle det sluta på exakt samma sätt som nu. Jag, i Jakes armar. Fulltsändigt lycklig och fulländad. Jag hade varit blind. Jake, min solstråle, hade stått rakt framför näsan på mig hela tiden. Min stora kärlek.

"Jag borde ta dig hem till Charlie igen, det börjar bli mörkt och jag vet inte om det är så säkert för dig att vara ute nu", sa Jake beskyddande och bar upp mig i sin famn. Vi hade lämnat en lapp i mitt rum och sedan smitit ut genom fönstret och tiden hade flugit förbi, klockan var redan elva.

"Inte säkert? Struntprat, jag har ju dig", sa jag och fnissade då han naffsade lätt i mitt hår.

"Visserligen, men de är två och trots att jag skulle skydda dig med mitt liv skulle jag aldrig ta den risken."

Det lät inte så värst likt Jake.

"Inte? Vad har hänt med min Jake, du som alltid tar risker!"

"Inte när det gäller dig prinsessan", sa han med en lekfull ton, men bakom det där leendet visste jag att han var hundra procent allvarlig.

Innan jag hann öppna munnen och säga något sprang han snabbt genom skogen så regnet piskade mot min hud. Jag tryckte mitt ansikte mot Jakes bröst och drog in hans doft. Jag ville inte lämna honom för en sekund och jag orkade inte ens tänka på det jag skulle stå inför svars då jag kom hem.

Påtal om hem.

Jag tittade upp.

Hemma.


"Jag hänger inte med", sa pappa. Vi befann oss i mammas gamla rum. Jag, mamma och pappa.

"Vi trodde präglingen skrämde dig och att du endast såg Jake som en vän", tillade mamma.

Allt kändes som en enda röra.

Jake och dem andra var ute och jagade och David var spårlöst försvunnen. "Jag är tillbaka imorgon" hade han bara sagt till mamma innan han stack. Det annars så befolkade huset kändes tomt. Bara vi tre och lilla Charlie som sov fridfullt i sin säng.

Jag suckade uppgivet.

"Ja, det var vad jag trodde också", sa jag svagt.

"Men du älskar honom...?" sa mamma försiktigt.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Var det inte oundvikligt? Dem borde veta. Enligt boken var präglingen näst intill omöjlig att neka för någon i mina skor.

"Mer än något annat."

Pappa nickade.

"I så fall... Står vi bakom dig, det vet du att vi gör."

Mamma nickade också, instämmande.

"Vi älskar både dig och Jake, vi kan inte önska er annat än lycka."

"Mamma snälla!" utbrast jag och rynkade på näsan. "Det är inte så att vi planerar att gifta oss eller något sådant!"

Pappa brast ut i skratt.

"Varför låter den där avsmaken bakom giftemål bekant?"

Mamma knuffade till honom i sidan och pappa hade inget emot det utan drog bara henne närmare sig. "Jag fick praktiskt taget tvinga på henne ringen!"

Mamma skakade på huvudet.

"Nejnejnej, du lurade på mig den med dina små valpögon!"

Jag och pappa brast ut i ännu mer skratt och den jobbiga stämmningen verkade ha lättat en aning.

"Det vi försöker säga i alla fall är att vi står bakom dig vilket beslut du än tar", sa mamma tillslut.

"Men det finns kanske ett litet problem", sa pappa. "Visst vet du att David är fullkomligt upp över öronen förälskad i dig?"

Orden stack till som en kniv i hjärtat. Jag kände mig hemsk.

"Åh... Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte såra honom... Jag älskar honom också, men...På ett helt annat sätt. Det är så svårt att förklara och jag vet att jag inte kan äta kakan och behålla den samtidigt. Jake är mitt val, jag älskar honom så mycket. Men David får mig att känna helt främmande saker... Jag kan knappt titta på honom, jag tappar kontrollen helt."

Mamma nickade förstående och pappa såg återigen bekymrad ut.

"Jag tror att din mamma kanske kan hjälpa dig lite mer inom det här ämnet, trots allt - har hon lite erfarenhet av att vara älskad av två personer samtidigt." Mamma blängde på pappa. "Men självklart älskade den ene henne mycket mer än vad den andra gjorde", tillade han snabbt. Mamma såg nöjd ut. "Jag ska ut och leta reda på Jasper. Vi ska söka igenom det här området lite ifall någon vid namn Leavesteen möjligen kan vara i närheten", sa han och kysste mamma lika snabbt som han försvann ut ur fönstret. Mamma skakade missnöjt på huvudet, hon hade aldrig varit så förtjust i hoppa-ut-ur-fönstret-grejen.

"Okej, Nessie. Som din pappa sa, har jag varit i en liknande sitiuation."

Jag nickade och kände mig nästan lite irriterad. Efter alla år tänkte hon nu berätta om att Jake varit förälskad i henne och att hon förmodligen älskat honom också.

"Jag vet redan", sa jag och försökte hålla tillbaka den lilla ilskan som växte inom mig.

"Jag...tippade på att du kanske skulle göra det", medgav mamma. "Men det är ett kapitel i mitt liv, ett kapitel som börjar blekna, något som jag inte vill minnas men som jag tror du måste höra för att förstå mitt och Jakes band."

Jag nickade, trots att jag helst inte ville höra.

"På min 18 års dag, då jag fortfarande var människa, råkade jag...skära mig på ett papper", började hon och blundade som om det vore världens hemskaste sak. "De små bloddropparna satte igång Jasper", förklarade hon sedan. "Han tänkte anfalla mig men Edward var snabb att putta bort honom. Efter det bestämde sig din pappa för att aldrig utsätta mig i någon som helst fara igen. Han övertygade mig att han inte älskade mig och tog sedan med sig hela familjen och försvann från Forks. Att han inte älskade mig var såklart bara en lögn för att jag skulle kunna släppa taget och självklart var jag så dum att jag trodde honom. Han ville inte utsätta mig för fara men det han inte insåg var att han hade utsattit mig för något värre än döden. Jag har inte velat prata om det här innan, Nessie, men jag känner att...Det är dags nu."

Ilskan blåste upp ännu starkare, men denna gång var den inte riktad mot mamma. Hade pappa lämnat henne? Han som följt henne varenda steg hon tagit...Han ... lämnade henne? Jag kunde inte föreställa mina föräldrar åtskillda.

"I alla fall så försvann en bit av mig då Edward lämnade mig. Jag hade svårt att andas. Jag hade svårt att både sova och vara vaken. Meningen med livet var som bortblåst. Jag grät sällan eftersom jag höll all smärta inne. Under den här hemska perioden av mitt liv fann jag dock en liten solstråle...Jacob Black." Hon uttalade hans namn med tacksamhet. "Han kunde aldrig ersätta Edward, men han fick mig att le, något jag hade glömt bort att jag kunde. Hursomhelst, en dag var jag dum nog att testa klipphoppning. Vattnet var strömt och jag drogs ner. Jag kunde inte rädda mig själv och visste att jag skulle dö. Jake räddade mitt liv då samtidigt som Alice såg mig hoppa men självklart kunde hon inte se att Jake räddade mig." Jag drog efter andan. Alice hade därmed trott att mamma dött. "Då din pappa fick reda på det begav han sig till Volterra och tänkte gå ut i solljuset inför Volterras folk, så att Volturi skulle döda honom. Men innan han hann visa sig i ljuset hann jag fram, med hjälp av Alice. Jag och Edward byggde snabbt upp det vi haft innan han lämnade mig, men Jake gillade det inte alls eftersom han hatade Edward just då. Han hatade Edward för att han skadat mig på det där viset och för att Jake älskade mig och hade trott att...tja, det skulle bli något mellan oss. Precis som jag, trodde han att Edward var borta för alltid. Jag älskade honom också, men det var ingenting jämfört med hur jag älskade Edward."

Saker och ting började klarna upp sig.

"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga", sa jag tillslut. "Att pappa lämnade dig ... Det var minst sagt chockerande att höra." Mamma nickade förstående.

"Ja, det tog ett tag för mig också att inse att han verkligen var borta. Först kändes det bara som en stor mardröm. Men du får inte bli arg på Edward på något villkor, han lämnade mig för att han älskade mig så mycket. Han ville inte göra mig illa. Sedan då han såg hur mycket han sårat mig då han lämnat mig... Jag kan inte ens beskriva hur mycket han ångrade sig och hur mycket han led för det han gjort. Sen den dagen vi fann varandra igen så lovade han att aldrig lämna mig ännu en gång, vilket han aldrig gjorde."

Det lät som en saga, som fått sitt lyckliga slut. Jag hoppades bara att det skulle sluta lika lyckligt för min del.

"Du är fortfarande en sådan nära vän till Jake, men jag vet inte om det skulle funka för min del med David. Han skulle bli...krossad."

"Åh, jag tror han redan vet", sa mamma och ryckte på axlarna.

"VAD SA DU!?" Jag kände hur paniken fyllde min kropp. Jag hade tänkt att berätta det för honom själv, tänkt på en massa argument och på det bästa sättet att säga det utan att såra honom.

"Jag tror han redan vet, det var nog därför han fick så brottom här ifrån...Om jag inte misstar mig."

Jäklar! Jag började hyperventilera. Skulle jag leta reda på honom? Skulle jag vänta? Skulle jag knipa igen och låtsas som ingenting?

Mamma la en hand på min ena axel.

"Gumman, det kommer ordna sig. Och jag tror att han förstod från första början, att du var Jakes. David har väl aldrig sagt att han älskar dig? Och han har väl aldrig kysst dig, fast han velat?"

Han hade kysst mig, men inte på munnen. Så tekniskt sätt borde det inte räknas. Hade han sagt att han älskade mig? Nej, men han hade sagt att för första gången i sitt vampyr-liv kändes det som om hans hjärta slog igen.

Jag skakade på huvudet.

"Nej, det har han inte", sa jag och tekniskt sätt så var det ju sant.

"Där ser du. Han respekterar och accepterar att du redan var Jakes. Han hade bara låtit er vara tillsammans om du visat att du älskade honom, mer än vad du älskar Jake. Och han har varken förklarat sin kärlek till dig eller kysst dig - för det vore brist på respekt."

Mamma hade rätt. Och mitt samvete blev inte bättre heller. David lät bli att göra en massa för att han inte ville skada mig, eller min relation till Jacob. Han plågade sig själv.

"Jag förtjänar inte att älskas av någon av dom", sa jag tillslut med en suck.

Mamma tog mitt huvud försiktigt mellan sina händer.

"Redan som nyfödd kunde inte folk hålla sig borta från dig. Du är som en magnet Renesmee, du är det vackraste jag sett, det har du från din pappa! Och till skillnad från oss andra vampyrer slår ditt hjärta, för du har ett hjärta av guld som aldrig någonsin kommer stanna. Okej?"

Jag tittade ner och mamma ryckte upp mitt ansikte igen.

"Okej?"

"Okej", svarade jag motvilligt och fnyste inombords. Du är som en magnet Renesmee. Folk kan inte hålla sig borta från dig. Var det därför alla i skolan höll sig på fem meters avstånd då det gällde mig? Jag bestämde mig för att visa henne.

Nu var det jag som höll mammas ansikte mellan mina händer och visade henne ur minnet hur alla gav mig blickar i skolan då jag gick förbi, då Daniella stötte till mig med flit så att jag tappade alla böckerna, hur folk viskade om mig.

Mamma tog mina händer försiktigt och ömt och avbröt bilden då jag var i full färd att visa hur Emma och Kate mosade en banan mot mitt skåp. Mamma ville inte se mer. Hon höll mina händer i sina samtidigt som hon sa ett enda ord.

"Avundsjuka."

Jag skakade på huvudet. Tveksamt.

"Avundsjuka", upprepade mamma. "Ren och skär avundsjuka, Nessie. Du verkar inte inse hur vacker du faktiskt är. Du ser inte dig själv med klara ögon."

"Något som jag sa till din mamma ungefär hundra gånger per dag", sa pappa som kommit in utan att jag märkt det. "Din skönhet har du från din mor", fortsatte han med ett flin då han satte sig på sängen bredvid mamma.

Ännu en gång blängde mamma på honom. "Jämför inte mitt utseende med Renesmees skönhet, skillnaden är milsteg." Pappa skakade på huvudet.

"Ni är skönheter båda två", sa han skrattandes och kramade oss båda med varsin arm.

"Vad gäller dina klasskompisar är det Daniella som vänt alla emot dig har jag märkt, pågrund av sin avundsjuka."

Jag gapade stort. "Hur vet du det?"

Pappa pekade med ett ledigt finger mot sitt huvud.

"Aha. Ibland glömmer jag att du inte kan låta bli att läga näsan i blöt", sa jag i ett försök till att låta anklagande, då jag i själva verket fnissade fram orden.

"Det är min specialité", sa han självsäkert och blinkade med ena ögat.

"Okej då har vi rett ut det", sa mamma och pussade mig på pannan. "Det är sent, sov nu älskling." I samma veva som hon sa det gäspade jag högt. Ibland kunde jag inte låta bli att avundas 'vanliga' vampyrer, dem var aldrig trötta och missade aldrig något. Det kändes konstigt att sova bort halva livet.

"God natt mamma", sa jag och lutade mig bak i sängen. "God natt pappa."

Pappa log milt till svar och strök mig över kinden, sedan försvann dem båda som om de aldrig varit där. Det enda som återstod var deras dofter. Dofterna av mina föräldrar fick mig att känna mig lugn och trygg. Det var dem perfekta ingredienserna för att jag skulle sova gott den natten.


Tiden gick. Efter oändligt spårande, som naturligtvis var lönlöst enligt David, så hade ingen sett eller känt doften av de två hämndlystna bröderna. David hade återvänt och han berättade aldrig vad han gjort då han försvann under en dag. Ingen frågade honom heller. Så fort jag mötte hans ögon visste jag att han visste. Hans plågade ögon hade sett in i mina, sedan hade han gjort ett svagt försök till att le mot mig. Jake befann sig alltid i närheten, vilket gjorde mig lugn men samtidigt besvärad. Rädlsan över att något skulle bryta ut mellan David och Jake uppstod varje gång dem befann sig i samma rum, vilket hände allt för ofta. För att slippa den spända stämmningen hemma hade jag gärna gått i skolan, första gången jag faktiskt velat göra det. Men veckorna hade gått och nu var det höstlov. Tiden gick så fruktansvärt snabbt, snart skulle snön falla i Forks. Jag satte mig upp i sängen och öppnade ögonen sakta. Jag kände hur mina sinnen satte igång. Min näsa fick snabbt vittring på något bränt. Förmodligen Charlie som försökte visa sin gästvänlighet genom att försöka laga någon form av ätbar mat. Dock så kunde inte mamma längre smaka och tycka till om hans mat, då all slags mat inte var speciellt god enligt henne längre. Som pappa brukar uttrycka det, så är det som för en människa att äta jord. Mina ögon fäste sig vid fönstret där regnet gjort sina avtryck mot rutan samtidigt som jag kände av jordgubbssmaken i min mun. Kvällen innan hade jag slukat i mig minst tio jordgubbar som Esme handlat in åt mig och Charlie. Jag sträckte ut händerna och kände sidentecket mot min lena hud samtidigt som jag sträckte på mig och gäspade högt. Ett sinne kvar. När jag stannade upp och lystrade till ordentligt hörde jag mamma och pappa viska utanför mitt rum.

"Är du säker på att det här är en bra idé?" frågade pappa varsamt.

"Ja, jag är skyldig henne det här! Vi har inte träffats på sju år , Edward! Du minns henne till och med bättre än jag gör, ödmjuk, trofast och pålitlig. Det finns inget skäl till att jag inte borde träffa henne."

Vem tusan pratade de om? Renée? Fast henne hade vi ju träffat senast i somras... Min underbara mormor. Vi hade besökt henne och Phil i två dagar i det soliga Jacksonville. Hon hade redan tidigare, liksom Charlie, fått veta en hel del underliga saker, men på villkoren att inte få veta exakt vad vi var för något. Trots att hon varit betydligt nyfiknare än Charlie hade både hon och Phil tillslut accepterat den underliga situationen. Nej, det kunde inte vara Renée. Men vem var det de pratade om då?

"Inget skäl? Nejdå, bara att varken du eller jag har åldrats en dag sedan vi sågs sist!" sa pappa sarkastiskt.

"Edward... Vi har mejlat i sju år. Och i sju långa år har jag gång på gång kommit på undanflykter till att träffas! Jag kan inte fortsätta så. Och dessutom är hon en av väldigt få vänner som fortfarande pratar med mig. Du, av alla, borde veta att hon kommer förstå! Du har läst hennes tankar, hon är fullkomligt harmlös!" Mamma började låta upprörd. Pappa svarade inte. Några sekunder gick utan ett ord. Sedan mumlade han för sig själv;

"Renesmee är vaken, hon har hört en hel del..."

"Åh", sa mamma lågt.

Pappa tog ett steg och öppnade sedan dörren försiktigt.

"God morgon Nessie", sa mamma mjukt bakom pappa.

"God morgon...", sa jag långsamt medan jag betraktade dem förvirrat. Jag fattade fortfarande inte vem de pratat om.

"Vi pratade om Angela Weber, du vet, din mammas gamla klasskompis", svarade pappa.

Mamma gav honom en förvirrad blick.

"Hon undrade ju", sa han och ryckte oberört på axlarna.

"Ja, men det var din klasskompis också Edward", fnös hon.

Mina tankar vandrade tillbaka till en kväll då vi gått igenom mammas gamla fotoalbum där hon hade bilder från sitt sista år på High School. Angela Weber. Mamma hade berättat att hon alltid stöttat henne genom allt, medan andra kompisar hade dragit sig undan.Av bilderna att dömma matchade hennes utseende hennes påstådda personlighet; ödmjukhet, trofasthet, pålitlighet och harmlöshet.

"Du vill träffa henne", konstasterade jag.

Mamma nickade.

"Okej, men du förstår väl att du inte kan ta med dig Renesmee då?" sa pappa tillslut.

Mamma rynkade på ögonbrynen.

"Varför inte? Jag vill jättegärna att Angela ska få träffa Nessie!"

Pappa skakade uppgivet på huvudet.

"Älskling...Hon kommer bli ytterst förvirrad om du presenterar Nessie som din dotter, vi kan inte förlita oss på att hon kommer visa förståelse lika bra som Charlie och Renée."

"Okej", sa mamma oberört. "Då presenterar jag väl henne inte som min dotter då." Hon vände sig till mig.

"Följer du med till Angela, kära kusin?" sa hon lekfullt och blinkade med ögat.

Vi började fnissa och pappa stönade högt.

"Du är allt för lik din mor!" skrattade han och verkade ha gett upp.

"Jag antar...att det kan funka. Det skadar väl inte att ta Nessie bort från Forks, hon är snarare säkrare i Seattle."

"Seattle?" frågade jag nyfiket. "Bor Angela i Seattle?"

Mamma nickade.

"Tillsammans med sin man Ben", sa hon varmt. "Åh...Tänk att jag missade deras bröllop!"

Pappa la en hand på hennes axel.

"Jag tvivlar på att det kommer betyda något nu då ni bara får träffas igen", tröstade han.

"Sant", sa mamma. Sedan började hon hoppa graciöst, likt ett barn...Eller snarare likt Alice.

"Jag längtar så mycket! Åh, det här kommer bli toppen!"Mamma var uppriktigt lycklig och både jag och pappa kunde inte låta bli att skratta. Det där var ett ovanligt beteende från mammas sida.

Det knackade på dörren.

"Jag och Carlisle ska ut och jaga, vi kommer snart tillbaka", sa Esme varmt. Det brändes i halsen. Törsten hade nästan varit outhärdlig då jag inte fått jaga på länge. Mamma och pappa ansåg att det var farligt för mig att vara ute i skogen just nu.

Pappa nickade till svar.

"Och vi tar med oss 'vanlig' mat också", tillade hon riktat mot mig. Trots hennes kolsvarta och törstiga ögon såg de ändå väldigt varma och fridfulla ut.

"Det lär Charlie uppskatta!" skrattade mamma. Mamma var verkligen på strålande humör. Det gjorde mig glad att se henne på det viset. Jag hade nästan blivit van vid hennes ständigt oroade ansikte, som självklart var oroat pågrund av mig.

"Jag ringer henne genast!" utbrast mamma och försvann ner i hallen.

Pappa skakade på huvudet.

"Älskling...jag vet inte, klockan är bara åtta på morgonen. Kanske du borde vänta åtminstone ett par timmar?" ropade han.

Mamma var genast tillbaka i rummet, snabbare än vanligt.

"Du har rätt", medgav hon och bet sig i sin mörka och perfekta underläpp.

Pappa log snett och strök mamma över kinden.

"Om jag hade vetat att du velat träffa henne så gärna hade jag fixat det åt dig för länge sen", sa han lågt.

Mammas entusiastiska kroppsspråk lättade och hon log bara ljuvt tillbaka för att sedan ge honom en lång kyss.

"Bättre sent än aldrig", sa hon sedan och lät fingret glida ner för hans läppar.

Jag rynkade på ögonbrynen, vilket fick pappa att skratta till.

"Vad är det?" frågade mamma förvirrat.

"Vår dotter tycker att vi borde ta in på ett hotell."

Mamma verkade inte lyssna på vad han sa, utan kysste honom bara en gång till, lite väl intensivt för min smak.

"Snälla!" utbrast jag och drog täcket över ansiktet. I samma sekund hörde jag dörren öppnas på nedervåningen.

"Carlisle och Esme är redan tillbaka. De är inte så nöjda...ekorrar", sa pappa med ett snett leende. "Och...Carlisle har något jag tror du kommer gilla Nessie."

Jag drog bort täcket igen och flög upp ur sängen.

"Pizza?" frågade jag hoppfullt.

"Nej", skrattade pappa. "Men gå ner så får du se."

På ett kick tog jag mig ner till Carlisle och Esme som nu var inne i köket. Doften stötte emot mig som en våg, den fick flammorna i halsen att stiga som lavan i ett vulkanutbrott.

"Ta det på verandan", sa Carlisle allvarligt och tryckte en flaska i händerna på mig. "Vi vill inte skrämma Charlie."

Jag nickade förstående och försvann snabbt ut ur huset. Det var säkert att tömma innehållet nu då ingen verkade vara ute, vilket det ovanligt dystra vädret bar skulden till. Jag slet ivrigt av korken och drog in doften först. Vildsvin.

"Inte illa Carlisle", sa jag lågt för mig själv. Det var medan jag lät blodet stilla min brinnande törst som jag kände mig som det rovdjur jag faktiskt var. Då jag var klar föll jag ihop på verandan med en suck. Att sluka allt blod så snabbt gjorde mig nästan utmattad. Jag virade några lockar runt fingret och insåg inte att tiden rusade förbi förrän Carlisle tittade ut ur dörröppningen.

"Det är nog bäst att du kommer in nu, Renesmee", sa han med ett varmt leende.Jag nickade och ställde mig upp. Carlisle tog min hand och ledde mig varsamt in i huset igen.

Slut på kapitel 10

/Jasmine 


Tidigare inlägg